Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bandyportföljerna stod som spön i backen

Det var inonin som flödade i går. Regnet forsade ned, folk sprang hukande över parkeringen för att hinna i skydd och efter att ha gjort en krok förbi högen av nedlagda portföljer kom de bandysugna under tak i Göransson Arena.

Annons

, skrivit om mer och fascinerats av det oförutsägbara under 30 år om sportjournalist.
Men jag hade fram till i går inte upplevt World cup i bandy.
Jag har därmed gått miste om rätt mycket kul i Ljusdal; som att åka karusell i ösregn, halsa fickljummen grogg och pinka bakom ett plåtskjul.
Det finns de som säger att det är folkfesten som är grejen med den turnering som geniet Björn Swartswe startade 1974 och där SAIK av alla lag vann premiären och tog hem en splitter ny Daf – en för länge sedan sönderrostad remdriven bil från nån slags Volvoägd fabrik i Holland.
Jag förstår att många saknar den tiden, när bandy var bandy och en folkfest var en folkfest och när primitiv fylla från termosar hade något slags kulturellt över sig. Det var på många sätt bättre, roligare och trivsammare förr.

Det regnade i går. Det kanske regnar i morgon. Det kanske alltid regnar. Elitbandyn har tvingats flytta inomhus, och det är för själva sportens skull. Det där som pågår på isen – det som är själva utgångspunkten för ett kärleksförhållande till idrott.
Lika mycket som de bokstavstrogna nu stapplar omkring kramande sina bandyportföljer och vägrar söka takskydd, lika mycket letar bandysporten sin nya identitet.
Den finns nånstans, och SAIK har med Göransson Arena som portal tagit på sig rollen att leta och luska och kanske framför allt forma framtidens bandysupporter.
Kulturkrocken, bandychocken, när den laddade bandyportföljen inte fick följa med in och skapa konstgjord trivsel på läktarna, måste man dock fundera rätt mycket över.
World cup i Göransson arena är inte World cup på Ljusdals ip, och plötsligt blev det Ockelbo marknad goes Globen – två storheter omöjliga att kombinera.

att förstå att tjusningen med bandy försvinner bara för att man får sätta sig ned och se matchen (och bollen!) från en bekväm läktarstol.
Jag har också svårt att förstå att intresset för bandy måste rinna ur samtidigt som termosen töms ut av vakterna vid entrén.
Sprit och sport hör ihop. Inte. Men sprit och sport sitter ihop. Tyvärr. Idrottens pris för att ta igen på gungorna vad man förlorar på karusellerna är att under nån typ av kontrollerad form sälja öl till törstiga.
Det är en snaskig business, ett av livets alla dubbelspel.

Gästrikland har bandysportens inträde under tak blivit extremt stort, eftersom SAIK flyttar inomhus samma höst som man samtidigt arrangerar World cup. Det gäller dock att inte gå i samma fälla som ishockey höll på att göra, eller kanske gjorde på 80-talet.
Då var det slipsarna, direkt in på vip-våningarna, som skulle fylla hallarna, och det blev en artificiell stämning som man nu dock hämtat sig från.
I Göransson Arena må man kontrollera portföljerna, men det måste fortfarande vara tillåtet att bära lovikavantar om det är så.

att Ryssland äger bandyvärlden. Det var så fullt med ryssar på pressläktaren i Göransson Arena att jag fick ta fram mobiltelefonen för att lokalisera min kollega Forsberg.

fått en favoritposition i Mayatemplet. Restaurangens nedre rad, bakom målet med bara ett droppnät som skyddar från Patrik Nilssons skott – aldrig har en hörna varit häftigare. Hur bokar man bord där?

som man säger i Sandviken. Jag har alltid tyckt att det låtit trevligt och roligt.

Bandy är inte bättre utomhus – för trots allt regnar det mer ofta än det är kristallkallt numera. Det behöver man inte läsa meteorologi för att förstå.

kampen om första slutsegern på hemmaplan i World cup efter imponerade 5–0 mot Broberg i går kväll.

Mer läsning

Annons