Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bollnäs? Jag gillar Bollnäs

Västerås. Mesta mästarna, med en eller två Johansson och en Fosshaug, och länge oövervinnerliga.

Hammarby. Stockholmsklubben som drar till sig alla, och som behövs för Bandysveriges överlevnad, som sportens mantra lyder.

Edsbyn. Påfrestande framgångsrikt med avstamp i föregångarhallen.

Bollnäs? Jag gillar Bollnäs. Så nu handlar det bara om bandy.

Annons

När bandyfolket träffas brukar man alltid saluföra sig som den lilla mysiga bandyfamiljen, och mer puttinuttigt blir det inte än inför Den Stora Finaldagen.

Jag är ju som jag är och mer åt Groucho Marx-hållet: ”Jag skulle aldrig vilja vara med i en klubb som accepterar mig som medlem.”

Men nu är mysfaktorn så total så att jag inte kommer undan.

Det går inte att hitta gamla oförätter hur man än vrider och vänder på SAIK:s och Bollnäs GIF:s klubbmärken (vi skulle möjligen kunna damma av några Pelle Fosshaug-uttalanden – men det kan man ju alltid)

En kollega ropade till och med åt Andreas Westh ”Stisse tycker att Jocke Bergman är mycket bättre än du” – men Westh bara garvade och svarade ”Om 20 år!”

Det är just nu bara en bandymatch, mellan en klubb och en stad som längtat i 55 år och en som satt ihop ett Dream Team och i den allmänna konkursens skugga vill vinna för att man spelar den vackraste bandyn i Sverige.

Men jag erkänner, jag gillar Bollnäs, och jag vet varför.

Hans Majestät.

Hans Åström, man skriver aldrig Hasse, det gör man verkligen inte, som var en av 1997 års män när SAIK efter 51 års förlorartillvaro vann det där efterlängtade SM-guldet.

Det var han som åkte rätt igenom det kokande svartvita hav som Studenternas is var efter slutsignalen den gången, för att krama om sin lagkamrat, hedersknyffeln Stefan Åkerlind som gjorde sin sista match och fick vinna guld då.

Sånt där kan jag bli lite konstig när jag tänker på.

Hans Åström tränar Bollnäs numera.

Och så guldmakaren själv från 1997. Sören Persson, en hälsing med så väderbitet ansikte att vi brukade kalla honom för Zeb Macahan efter en västernhjälte i nån teveserie som ingen längre kommer minns.

Persson förde in de extra procenten av vinnarvilja i SAIK då i mitten av 90-talet, och det var därför stålet kunde bli till guld. Han raggade sponsorer också, och skulle platsa i SAIK vilken dag som helst just nu.

Sedan drog han vidare, som västernhjältar ska göra.

Och det var faktiskt han som var mannen bakom hallen i Edsbyn, även om han aldrig fått en inristning i en träbjälke av nån anledning.

Nu är Sören Persson sportchef i Bollnäs.

Sävstaås! Bollnäs Flames! Missar jag matchen däruppe surar jag i flera dagar.

Jag räknar, och jag hittar. Hjältar från då och från nu.

Bollnäs sak är vår, eller Bollnäs saik är vår, eller hur jag nu ska skriva.

Patrik Södergren. Han lämnade en div 1-klubb, men kom sedan aldrig längre än en hög spekulationsartiklar närmare att återvända. Han stannade för gott i SAIK på vägen norrut, och snacka om hjälte – kommer ni ihåg målet 2000?

Jocke Forslund, som tränare både här och där; sönerna Rasmus och Linus; P-O Strand; Anders Rooth – en störtskön ytterhalv; Gustav Björkman – den härliga filuren.

Jag kanske har glömt någon, men ett namn har ni redan fått.

Andreas Westh, som kom till SAIK för att vinna det där guldet, men som var med om att förlora en final. En spelare som tydliggör att bandy är en sport för män som inte klagar, utan läker ihop ett nyckelben medan ismaskinerna går i paus.

Jan-Eric Flink!

...men troligen blir det så här: Det närmaste Bollnäs kommer SM-guldet är när Misha Svechnikov kör över järnvägsbron i centrum på väg hem till Ljusdal, och jag kommer aldrig att våga ringa kollegorna på Ljusnan och be dom ta en bild på det. Eller också gör jag det. På måndag.

Mer läsning

Annons