Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hyran framför allt är väl egentligen SAIK:s nya paroll

"Vi har levt och lever på lånade pengar.”

”Vi är beredda att ge avkall på de sportsliga målen.”

”Vi har ingen annan väg att gå.”

”Vi har en risig situation ekonomiskt – javisst.”

Annons

Det där låter inte direkt något som man ska klämma ur sig i en valkampanj.
Men om man ställer sig upp och med klar och tydlig röst, utan att flacka med blicken och utan att ens få höjd puls när det inte finns svar på frågor, säger sånt här – då är man tydigen rätt person att vara ordförande i SAIK Bandy just nu.
Lars-Olof Skoog är tydligen det, och inte för att jag har något medlemskort i klubben – men min röst får han ändå, vad nu den är värd.
Det finns något gammalt, hederligt rakryggat över Skoog, som alltså haft ansvaret och vågar/vill inte/vägrar ta ansvaret för SAIK i klubbens mest besvärliga situation någonsin.
Skulderna är högre än Göransson Arena.
Klubben är på väg att kastas ut ur just den arenan, som man själva anser att man bidragit så mycket till.

Det virvlade siffror i luften på årsmötet som befolkades av huvudsakligen män, äldre män, som fyllde konferensrummet så mycket att barstolar lyftes in för att ge alla en sittplats.
Skoog pratade om "Nya, unga SAIK", både isen och vid sidan om – och om att man måste klara av en rad saker, och bland dessa att locka unga åskådare till matcherna. Och jag tänkte att vi var i ungefär samma sits, Den döende bandyn och papperstidningsbranschen där vi famlar efter receptet att locka nya läsare i konkurrensen med allt som är gratis.

Egentligen hade jag åkt till Sandviken, till SAIK:s rekordbesökta årsmöte och till Göransson Arena – som verkligen är världens vackraste bandyarena – bara för att ställa en enda fråga.
Den fråga som jag tror är den viktigaste just nu.
Den fråga som inte funnits med när SAIK under några dagar rullat ut en imponerande PR-kampanj för sin innesak.
Den fråga som påminner om den där gamla reklamfilmen, jag tycker den är bra, om en presskonferens med styrelsen för läskfabrikanten Mer där frågan lyder "Kommer ni att kolsyra", och svaret låter vänta på sig...och sedan ett "Nej" – och hela världen jublar.

Jag ställde en helt annan fråga till Lars-Olof Skoog, och den var mycket simplare – men den handlar om den moral som SAIK anklagas ha tappat bort i arbetarsamhället Sandviken.
Den som är enkel som så här:
Kommer ni att betala hyran? Kommer ni att betala först 370 000 kronor den första oktober, sedan tio procent av publikintäkterna under säsongen och nästa och nästa tills ni betalat hela hyresskulde på 1,5 miljoner kronor – och kommer ni att betala hyran på 700–800 000 kronor eller vad det blir för den kommande säsongen?
Lars-Olof Skoog svarade....(faktiskt utan att tveka, det är bara jag som skriver så här): Ja, ja och åter ja – annars är vi helt borta.
Det var inte ett svar han hade programmerat in, utan ett som han vill stå för som ordförande för SAIK Bandy.
Då vet vi det. Då vet Sandviken det. Då vet alla som gillar SAIK, alla som inte bryr sig och alla som hatar SAIK det.

Hur det här slutar? Skoog och SAIK har blåstället på. Arenabolagets vd Fredrik Granting har gjort det jobb någon borde ha gjort för länge sedan.
Men nu blir det en kollision.
Svar i höst.
Grundtipset? Bandy inne – och Sandviken kommun får acceptera att man måste skjuta till driftsbidrag årligen för att ha ett monument, ett snyggt, där vid Jernvallen – en monument över en annan tid.

Trots de 82 medlemmarna på årsmötet, var en frånvarande faktiskt den som satte det tyngsta avtrycket. Det var den trogna supportern Einar Olsson, som avled i början av året och som testamenterade pengar till klubben.
850 000 kronor hamnade till slut på bandyns konto, och det räddade hela bokslutet för verksamhetsåret, annars hade de 90 000 som redovisas som vinst varit något helt annat.
Även om medelåldern på mötet var hög, så konstaterades att något liknande kunde man inte räkna med i den kommande budgeten.

Där ser man! Misha Svechnikov kom till SAIK, sågs och segrade – och återvände till Ryssland. Inte gratis dock, utan SAIK fick runt 440 000 kronor för Misha, som måste ha varit en lysande affärer både på isen och utanför.

Mer läsning

Annons