Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag hörde stridsropet: Guldet ska hem till Sandviken

Hammarby fick chansen i 15–20 minuter, medan SAIK fortfarande låg kvar på den vilopuls man får genom att slå ut Västerås SK i kvartsfinalen så snabbt som i tre raka matcher.

Sedan hörde jag via 4–2 på Zinkensdamm ett stridsrop från SAIK:

Guldet ska hem till Sandviken.

Annons

När systemet erbjuder det lägre rankade laget möjligheten att börja på hemmaplan, och Hammarby har verkligen en hemmaplan (hörde ni det i Sandviken!), så finns alltid risken för en favorit att få börja i motbacke.
Nu visade SAIK klassen.
Nu visade SAIK varför man vann elitserien i stor stil, att man har världsstjärnor som Misha Svechnikov, Daniel Berlin, Daniel Mossberg, skyttekungen Christoffer Edlund, den blivande storstjärnan Erik Säfström – och att man vet hur man använder dessa.
Hammarby gjorde mål redan efter en minut, och det kunde ha gett de regerande svenska mästarna den extra kraft som behövdes efter duellen över fem matcher med Edsbyn.
Men Berlin på hörna redan i 10:e minuten, och 2–1 av Edlund i 39:e och sedan var SAIK så bra som SAIK kan vara.

Sedan kunde SAIK använda alla de teorier som tränaren Thony Lindquist har i sin bandyhjärna. SAIK avväpnade Hammarby, och skar därefter sönder Zinkensdamms is med en blixtrande skridskoåkning.
Det var stor bandy, och det var just så bestämt som krävs.
Jag såg allt jag egentligen behövde se nånstans en kvart i den andra halvleken.
Daniel Berlin hade full fart, fick halva Hammarby på sig, fick frislag – och där tänkte en hemmaspelare vara med och kaxa sig lite. Berlin satt axeln till, skickade bollen bakåt till Zeke Eriksson som prickade Mikko Aarni med en lyrpassning. 3–1.
Sedan hängde, trasslade och störde Christoffer Edlund på Hammarbybacken David Pizzoni Elfving som tappade bort bollen – och The Misha Svechnikov Show kunde starta. 4–1.

Jag gillade attityden i Christoffer Edlunds lilla utbrott i vår intervju inför matchen. Edlund har under tre säsonger gjort massor med mål för Vetlanda och SAIK, vunnit skytteligan (!) – men faktiskt ändå bara fått lite von Oben-klappar på axeln.
Nu sa han så här: ”Jag tar inte mer skit”, och medan SAIK gjorde 4–2 på Hammarby gjorde Edlund 1–0 på Patrik Nilsson.
Edlund är världsmästare, men nu hoppas jag han förutom att ta bladet från munnen också sätter klubban till i de här SM-semifinalerna, sedan på Studenternas en söndag i mars – och är med och skjuter hem den största av titlar.
Då blir det tyst, Edlund.

Men på måndag ska det inte vara tyst.
På onsdag ska det inte vara tyst.
Är Sandviken redo? Är Göransson Arena redo?
Hörde ni stridsropet på Zinkensdamm?
Det är ett lag på stark guldjakt som kommer hem för att helst dundra sig vidare direkt till finalen på Studenternas.

Efter att ha sett Therese Johaugs underbara guldlopp på damernas tremil, är det lätt att gå i spinn av förhoppningar. Johaug gjorde det som egentligen inte borde gå att göra i modern längdåkning med masstart – åkte ifrån konkurrenterna. Hon ryckte ifrån självaste Marit Björgen och den beundransvärda, slitstarka Justyna Kowalczyk.
Johaug bara försvann längs en bana som rankas bland det tuffaste damskidåkare har ställts inför, och hon gjorde det i en ljudtunnel av norskt skidbröl, framviftade av norska flaggor.
Häftigt.
Därför. Jag ber en skidbön, jag hoppas på det omöjliga, jag ber om största möjliga sportsliga rättvisa.
Jag säger bara Anders Södergren, en man jag så gärna kallar den siste svenske femmilare.
...men det blir väl som vanligt: Petter Northug sticker ifrån i ett motlut, och passerar mållinjen på något nytt sätt.

Mer läsning

Annons