Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

SAIK:arnas rys(s)ligaste bandyhistorier

Magnus Muhrén, Daniel ”Zeke” Eriksson och Daniel Mossberg är ryggraden i årets SAIK.

Alla har en sak gemensamt – sin tid i rysk bandy.

Här bjuder de på sina bästa – och värsta – Rysslandsminnen.

Annons

Att vara moderator när den rutinerade SAIK-trion berättar om upplevelserna som utlandsproffs i bandy är ingen svår sak.

Det mesta går av sig självt.

En första fråga bara – sedan skötte spelarna i princip resten.

Vad är det första ni kommer att tänka på när det gäller er första tid som spelare i Ryssland?

Z: – Jag skulle vilja börja med ett minne från 2003 uppe i Arkangelsk. Jag hade bara sett Arkangelsk vintertid och kommer upp dit i augusti och det är 30 grader varmt, det var så varmt att vi var tvungna att träna halv elva på förmiddagarna. Vi hade ett pass per dag och efter varje pass så åkte vi till badplatsen i Sevdorovinsk, långgrunt och 26 grader varmt, och där låg vi och spelade brädspel, käkade grillat och...jag vet inte om man vågar säga det men...vi drack en och annan öl också...

– Det var helt absurt, en sjuk upplevelse. En kontrast till när det är 20–30 grader kallt där. Så där hade vi det i tio dagar, som att vara vid Medelhavet på semester, sedan kom verkligheten ikapp en när vi åkte till Finland och körde barmarksläger.

M: – Jag kom till Moskva första gången i början av september med familjen, det hade blivit lite småkallt. Dom kom och hämtade oss och körde oss till Rosinka, bostadsområdet där vi skulle bo. Vi hade hört att det skulle vara fint – men det var helt sjukt bra! Det fanns allt man behövde på området – skönhetssalonger, tennisbanor inomhus, inomhuspool, bowling. Den oro man kände försvann direkt, vi bodde bättre än hemma. Ida pratar fortfarande om att hon längtar tillbaka dit.

– Sportsligt var ju allt åt helvete det första året eftersom jag var skadad hela tiden. Men vi trivdes ju otroligt bra. Det var grymt. Man har tänkt många gånger på hur det skulle kunnat vara om jag fått vara hel och vi fått stanna där längre.

D: – Jag kom till en jättefin lägenhet där jag, Sofia och Lukas skulle bo – men till en början blev det jag, Johan Andersson och Daniel Andersson som bodde där istället, tills familjen kom. Det var ju en skaplig skillnad. Det var väl inte lika städat som när Sofia bodde där senare. Jag var slö, men dom var ännu slöare. Vi tränade, spelade tv-spel och åt på McDonalds – så hade vi det i en månad. Men för mig var det skönt i och med att Johan varit där året innan, han hittade överallt.

– Sen kom Sofia och Lukas över med tre hundar. Och då blev det lite struligt med de ryska löshundarna som springer omkring överallt. Vi kom förresten hem med fyra hundar, vi tog hand om en där borta också.

M: – Det finns ju inte en människa som har hundarna i koppel där borta.

D: – Det blev inga långpromenader i parkerna direkt. Dom fick uträtta sina behov och sedan in tillbaka direkt.

Ni har bott i Moskva alla tre.

Z: – Ja, andra svängen bodde ju jag där jag också.

M: – Jag har ju bott på två ställen där. Andra svängen bodde jag i Krylatskaya, ett område med en massa hyreshus alldeles bredvid arenan där Dynamo spelar. Det var ganska stora kontraster. För det första var jag ju ensam utan familjen, sedan var det ju ett enormt komplex, bara i de närmaste husen runtomkring bodde det fler folk än i hela Sandviken. Och dom sköter inte om husen utvändigt, man tror att det är värsta rucklet, men invändigt var det jättefint.

– Men hela mitt andra år är svärtat av att jag mådde otroligt dåligt när jag var där. Jag ville i princip bara därifrån i nio månaders tid, längtade hem.

Z: – Det är lång tid då det...

M: – Fruktansvärt. Man trodde aldrig att det skulle ta slut, så kändes det under långa perioder.

– Sen var jag inte riktigt förberedd när jag kom dit heller, hade problem med ryggen och svårt att träna. Och när jag väl började komma igång fick jag inte spela ett dugg. Jag spelade kanske fem minuter per match och då hade man inte bandyn heller. Det är en väldigt mörk tid i mitt liv.

– Sista tre månaderna, då jag var i Kazan, blev det lite bättre. Då fick jag spela och hade Thony Lindquist som tränare.

D: – Det går ju väldigt bra att leva i Ryssland om man har familjen med sig. Man tränar en gång om dagen – och den tid du sedan kan spendera med familjen, den har du ju inte hemma. Man har haft en syn på Ryssland som mörkt och tråkigt, men den bilden är ju fel. Men så länge allt flyter på är det inga problem.

M: – Jag kan också känna likadant när jag fått lite distans till det. Och sedan är det inget att sticka under stol med att det är otroligt bra pengar för en bandyspelare om man kommer över till Ryssland.

Vad märkte ni av ”det nyrika Ryssland”?

M: – Framför allt så är det oerhört stora klyftor. När man är i Moskva märker man det tydligt, jag var helt chockad när jag kom dit, jag har aldrig sett så många lyxbilar. Pulsen i Moskva är extrem, shoppingen är extrem, allting är extremt där. Det finns ett shoppingcenter där allt är i marmor.

Z: – Du menar Krokus.

M: – Ja, just det. Ida och jag kom dit i träningsoverall och man tänkte ”hallå, vad är det här...vi får vända i dörrn” liksom. Allt var polerat och snyggt och inte ett klädplagg under 1500 spänn och sedan upp till 100 000.

Z: – Där hade vi banketten med Dynamo när vi vunnit ligan.

M: – Det är otroligt dyrt att leva i Moskva. Om du ska shoppa är det dyrt, om du ska gå på restaurang är det dyrt.

Z: – Jag hörde att restaurangpriserna i Krylatskaya gått upp med 100 procent sedan året innan då jag var där. Det är ju brutalt.

M: – 80 procents av hela Rysslands ekonomi rör sig i Moskvaregionen. Så det blir en extrem ansamling av rika människor i Moskva.

Berätta lite om resorna till Sibirien nu.

D: – Att åka dit är som att vara fotbollsstjärna. Där är det tryck.

Z: – Jag har ett färskt minne därifrån, vi var i Kirov för match. Jag låg på hotellrummet och läste en bok, vi bodde på fjärde våningen, när jag såg att det blinkade konstigt utanför fönstret. Till slut gick jag upp och tittade ut och såg att det tokbrann för fullt i ett berg av sopor som stod lutade upp mot väggen, brandröken vällde in i rummet.

– Jag for ut i korridoren och fick tag i en av tanterna som skötte bäddning och sånt på varje våning – men jag visste ju inte hur man sa ”det brinner” så jag fick bara fram ”hett!, hett!”. Hon fattade ju ingenting. Jag fick ta henne i kragen och dra med henne in till fönstret. Dom ringde brandkåren – en del lämnade hotellet, vi fick stanna kvar. Det kändes lite sådär .

M: – Det sjukaste jag varit med om var när vi vunnit med Zorkij mot Kuzbass i den första semifinalen och spelade returmöte borta. Var man inte där så är det svårt att beskriva, men det var alltså helt omöjligt för oss att vinna matchen. Alla andra matcher hade tv-sänts men i säsongens viktigaste match hade man släckt ner sändningen. Vad vi än gjorde så blåste domaren av. En kvart in i andra halvlek plockade vår tränare av oss av isen och sa att vi spelar inte mer. På läktaren stod 35 000 personer. Publiken var helt galen. Det var fullt med militärer i korridoren som skyddade oss när vi skulle ut till bussen. Jag trodde dom skulle ha ihjäl oss.

Z: – När det var klart att vi vunnit ryska ligan var det tre omgångar kvar och vi skulle på Sibirienturné. Då spelade vi matcherna i guldtröjor. Och Janko var tränare i Kuzbass, han som varit förbundskapten och tränare i Dynamo och Vodnik i alla år... ha, ha, ha... Det blev en del burop.

D: – Vi var i Irkutsk med landslaget och deras supportrar var helt tokiga i oss och skulle ha autografer. Två veckor senare kom jag dit med Zorkij och då hatade dom oss, det var det värsta jag varit med om. Då ville dom inte ha autografer längre.

Z: – Men det där med att det är kallt....Irkutsk har 300 soldagar om året, det är kanske nåt med Bajkalsjön, jag vet inte...men även om det är 30 grader kallt på nätterna så har dom problem med isen på dagarna, man ser gräset igenom för den är så tunn. Solen är så stark.

M: – Vi var ute och promenerade nån morgon precis vid vattnet, och jag minns att det var otroligt vackert.

Och maten då?

M: – Blini! Pannkaka. Dom är ju världsmästare på pannkaka där borta. Om det var nåt man inte ville ha kunde man alltid säga till om pannkaka.

Z: – Vi hade fan pannkaka till varje middag.

M: – Den är lite mer åt det amerikanska hållet, lite tjockare. Men man kan få dom precis som man vill.

D: – Man gick inte ner i vikt när man var där i alla fall, så kan man väl säga.

M: – Det finns alltid nån bra restaurang, det var aldrig nåt problem.

Z: – När vi spelade VM för pojkar 16, på den tiden var det väl ingen höjdare direkt. Då hade man ju en hel resväska med sig med egen mat, ”Bullens pilsnerkorv” och sånt.

M: – Vad mycket det hänt sedan dess! 1990 eller 1991 var vi där första gången du och jag, ”Zeke”.

Hur behandlas svenskar i ryska ligan egentligen?

M: – Jag råkade ut för en ganska fantastisk grej. Vi skulle möta Dynamo med Zorkij på hemmaplan under mitt första år och jag hade precis kommit tillbaka från skada. Och det är den otäckaste känsla jag varit med om på en bandyplan, hela Dynamo skulle ha ihjäl mig. Dom skulle skada mig.

– När jag sedan gick till Dynamo kände jag mig inte direkt välkommen på en gång, och fick veta av Misja Svesjnikov hur det låg till. Zorkijs läkare hade gått ut i tidningarna och pratat skit om Dynamo – i mitt namn. Han hade piskat upp stämningen och jag visste ingenting.

Z: – Sen råkade du ju ut för en grej på sjukhuset också...

M: – Ja, det var helt surrealistiskt. Den där hatmatchen slutade med att jag fick en boll i ögat och fick bryta, det blev helt svart. Laget skulle ut på bortatripp och lämnade Moskva medan jag hamnade helt ensam på sjukhus. Familjen var fortfarande kvar i Sverige eftersom det var direkt efter nyår.

– Det konstaterades att jag hade en jätteblödning i ögat och helt plötsligt ökade trycket – ”det kan bli operation, men det finns en sak till vi kan prova först” sa läkarna och satte två blodiglar intill ögat för att suga ut blodet. Och det sjuka är att det fungerade. Jag somnade med de där iglarna i ansiktet och har svaga minnen av hur dom ramlade ner i nån skål och var skittjocka när dom tog bort dem.

Z: – Det skulle ju kännas sådär alltså, när dom kläcker den idén...

M: – Jo, men jag hade så ont då, jag var helt borta.

Z: – Och så var det det där med telefonen...

M: – Ja, ha, ha...jag hamnade på en avskild avdelning för högt uppsatta inom staten, så man kände sig ganska trygg ändå. Men den enda jag hade kvar i Moskva som jag kände var min tolk. Plötsligt knackar det på dörren och in kommer en tjej och pratar bara ryska. Jag fattade inte vad hon sa, så jag ringde upp tolken och lät henne prata med honom. ”Hon vill låna din mobiltelefon” säger han. Hon tar telefonen och ställer sig och pratar i korridoren medan jag ligger och läser. Efter ett tag slår det mig att jag inte hör henne längre. Hon har tagit telefonen och dragit. Och där ligger jag mitt i Moskva och känner ingen, ingen pratar engelska och tolkens nummer hade jag inlagt i mobilen. Fyra dagar tog det innan han kom till sjukhuset. Jag trodde helt ärligt att jag skulle dö då.

Nu har just en ny säsong startat här i Sverige. Vad har ni lärt er i Ryssland som ni kan bidra med i SAIK?

D: – Jag har blivit bättre på allt. Där borta är det mer tuta och köra, mer individuellt och jag har fått mer fart under skridskorna helt enkelt. Det försöker jag ta med mig på varje match och träning, att alltid försöka få upp farten.

– Sen har man fått erfarenheten att spela stora matcher med mycket publik, det tror jag att jag kommer att ha nytta av.

Z: – Tålamodet har blivit fantastiskt mycket bättre. Det kan hända vad som helst där borta, det är sällan allt flyter på klockrent. Man är bättre förberedd på oförutsedda händelser. Jag kan kanske dela med mig av ett lugn till resten av laget.

M: – Både ”Zeke” och jag är gamla rävar och man vill ju försöka föra vidare den kunskap man har till laget. Men det har kanske inte så mycket med enbart Ryssland att göra, det är mer den samlade erfarenheten man skrapat ihop.

Z: – Hur om helst så uppskattar man det man har här hemma när man varit där borta.

M: – Ja, det är mest till lönerna man längtar tillbaka...

FOTNOT: M=Magnus Muhrén, Z=Daniel ”Zeke” Eriksson, D: Daniel Mossberg.

 

Mer läsning

Annons