Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

SAIK fick inte upp värmen i Göransson Arena

Det var fem grader (...men snälla Granting) i Göransson Arena före avslag.
Sedan spelades det bandy i två timmar, och SAIK vann med 5–2 mot Kungälv.
Men var fortfarande bara fem grader i arenan.
Då vet ni.

Annons

Jag skulle, för att få upp värmen något, kunna skriva att det var en sällsynt usel, trist och tråkig bandymatch – men nu råkade jag faktiskt se Brynäs sönderfall mot AIK i måndags och efter det letar jag ljuspunkter.

Därför får kollega Andersson hålla SAIK-betygen kort i faktalådan härintill.

Jag intar en förstående inställningen. SAIK är regerande svenska mästare i bandy, och det finns inte ett lag i Sverige som kommer till Göransson Arena för att gå på offensiven.

Inte ens Hammarby, inte ens Västerås, inte ens (absolut inte) Bollnäs – och inga andra heller som mest är här för att överleva.

Kungälv ställde dock upp med, och jag säger inget om det; absolut inte, en defensiv av ultramodell. Kungälv formerade ett handbollsförsvar utanför sin målvakt, och lämnade inte en vettig isyta till SAIK.

Klokt, smart, förutsägbart – men också en uppgift som är 50/50 mental/fysisk för SAIK.

Alla säger att SAIK ska vinna såna här matcher. Och SAIK ska vinna såna här matcher. Och det gjorde SAIK också till slut.

Men det går rimligen inte att begära nån typ av underhållning, inte ens såna som jag kräver det. Jag var redan före matchen mätt, nöjd och glad efter att ha köpt bandykorven av Per Hellmyrs storasyrra – för alltid händer det nåt kul på jobbet.

SAIK vann nu med 5–2, och svårighetsgraden ska också illustreras av att även om man kan fnysa lite åt IFK Kungälv, så låg laget sexa i elitserien och SAIK trea.

SAIK kommer också till spel i match efter match utan en spelare som gjorde 91 elitseriemål för två säsonger sedan, och 77 i fjol.

Det måste faktiskt poängteras.

Det är inte som svenska fotbollslandslaget utan Zlatan.

Det här är något helt annat. Och det är inte bara mål som försvinner, i spel och på hörnor, utan även den hotbild som Christoffer Edlund sprider bara han är på planen – och naturligtvis de ytor som han öppnar för sina medspelare.

Edlunds frånvaro gör inte längre SAIK till en het kandidat till SM-titeln, utan till en outsider. Det måste man komma ihåg.

Den som bemästrade den här besvärliga och lite otäcka matchen mot Kungälv bäst var Edlunds Vetlandapolare Johan Löfstedt.Han var återigen en av SAIK:s bästa spelare, och det är bara mot just Vetlanda han lättförklarligt och förståeligt fallit ur ramen.

Annars är det snudd-på-landslagsklass på nr 9 i SAIK, som har farten, känslan och ett mycket imponerande skott.

Han genomförde matchen i sitt tempo, och lyckades då och då rycka med sig några medspelare. Ja, Daniel Berlin var naturligtvis skicklig som vanligt, men sedan har jag svårt att hitta några banbrytare förutom några säkra försvarsspelare och en målvakt.

Det var just Löfstedt som dundrade in 1–0, och det var just Löfstedt som skickade in 2–1 (på Berlins passning), och sedan kom matchdödande 3–1 när Berlin skickade fram Daniel Bäck i perfekt skottläge.

”Nu vill SAIK att målskyttarna börjar producera” hade vi satt som rubrik på artikeln inför matchen.

Den kan vi använda igen, för den gäller fortsättningsvis. Linus Forslund fick visserligen in ett mål, men Mikko Aarnis svit av matcher utan mål är komplett för årets elitserie.

...fast Erik Pettersson har en glödhet klubba. 16-åringen dundrade nu in sin tredje straff i elitserien sedan han fick det jobbet. Missen mot Västerås hade han borstat av sig. Där saknas faktiskt inte Edlund.

Mer läsning

Annons