Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

SAIK höll på traditionerna – vann annandagsbandyn

Brobergspelarna åkte skridsko snabbare, sköt hårdare, gjorde snyggare mål och verkade ha lite roligare därute.
Men nu är det så här med julen.
Då gör vi som vi alltid har gjort.
Då ska allting vara som det alltid har varit.
Och SAIK vinner alltid på annandagen.
Därför vann SAIK även nu. 8–7, och tog två riktigt viktiga poäng i den täta tabellen.

Annons

Elitseriens annandagsbandy lockade 27 890 åskådare totalt på sju matcher. 6 000 såg Sirius sänka Hammarby på Zinkensdamm och över 4 000 på ytterligare tre platser varav Derbyt i Bollnäs (4–4) sågs av 4 229. De flesta rapporteras ha varit nyktra.

3 453 fanns på Jernvallen den här eftermiddagen då bandy skulle spelas utomhus. Det var perfekta förhållanden med bra is, tämligen vindstilla och en alldeles utmärkt inramning av intresserad publik med bland annat några busslaster från Söderhamn.

Det var dock bara den traditionsenliga vanan att vinna dagarna efter jul som imponerade i SAIK. Det såg stappligt och darrigt ut på många skridskor längst bak, och den som kan sitt SAIK vet att laget när det var som bäst kunde svepa in motståndarna i en stor svart säck.

Nu är obalansen i laget uppenbar, och även om jag inte tror att varken Ola Grönberg eller Thony Lindquist rev sitt hår när målen trillade in så kommer de att fundera och diskutera flitigt den närmaste tiden.

Just nu är SAIK som bäst när det går lite lagom långsamt, i stället för att vara laget som driver upp tempot. Speciellt märkligt var att se hur lätt Brobergspelare som Johan Koch (över hela banan!) och Jonas Nygren bara blåste ifrån hemmaspelarna när det passade.

Det är lätt att glömma att det egentigen sitter en stor skylt med ”Ursäkta röran, vi bygger om” över hela SAIK med tanke på generationsväxlingen, men när en spelare som Daniel Berlin ibland inte märks alls så kan man lätt börja fundera över fundamentala konstruktionsmissar.

Jag saknar också en tongivande, svepande, skridskostark ytterhalv i SAIK. Såna har det alltid funnits. Tidigare hade man en som hette Daniel Mossberg. Jag skulle gärna vilja se honom igen.

Jag vet att Mossberg var med i går, för efter 34 minunter väggspelade han sig fram på mittplan, stormade fram på vänsterkanten – och smackade in bollen nånstans i bortre.

Men jag förstår inte varför han ska gömmas på mittfältet.

15 mål, varav två på straffar.

Samtidigt 17 hörnor, utan ett enda mål. Jag tycker det nästan aldrig blir mål på hörnor numera. Det är toktjockt med spelare på mållinjen med den nya försvarsmodellen, och just SAIK har numera knappt en skytt värd namnet. Stunderna när Jernvallen höll andan, ”Pumpen” provsvingade och man visste att vem som helst av de uppställda spelarna kunde dundra in bollen kommer aldrig tillbaka.

Men det kanske är fel dag att gnälla på att det blir för få mål.

...men visst är det väl så att SAIK nästan aldrig gör hörnmål numera (sju försök i går). Frågan kommer att granskas statistiskt.

Magnus Muhrén sköt mål 595, 596 och 597 i karriären. Sånt måste noteras. Snart har han gjort flest mål av alla som har spelat i Sandvikens AIK.

Patrik Södergren gjorde förresten också ett mål. Mikko Aarni gjorde inget.

8–7. Seger. Två poäng. Och en målfest under en alldeles underbar bandyeftermiddag.

Samt en matchhjälte i form av målvakten Joel Othén som räddade en straff i slutsekunderna.

Ibland förstår man kanske inte hur bra man har det.

Mer läsning

Annons