Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

SAIK körde rakt in i stål- och betongmuren

Man saknar inte kon förrän båset är tomt.
Det här trodde jag aldrig jag skulle skriva. Det här trodde ni aldrig jag skulle skriva.
3–5 mot Västerås SK i den tredje semifinalen efter en match och ett SAIK som kanske inte skrek efter – men i alla fall ropade efter Mikko Aarni.

Annons

är Aarni förhoppningsvis tillbaka, och till dess har Ola Grönberg och Thony Lindquist tänkt så det knakat och brakat.
Det behövs – för det här är verkligen en duell om en plats på Studenternas finalis.

jag har inte blivit religiös och börjat tro på flygande finländare – men SAIK är nu mitt i semifinalspelet på sätt och vis där man var i seriestarten.
Då saknades det manskap och rutin så att man nästan letade SAIK-vänner på facebook, men till slut fanns alla pusselbitar på plats och det är därför det växande laget pressat sig fram i slutspelet.
Nu har det börjat om.
Nu ropas det på hjälp igen.
Först Aarni, och tror ni inte Daniel Berlin haltande ut och in i gårdagens match efter en sällsynt fet och ful bentackling av VSK:s Klas Nordström – en sån vårdslöshet som jag hatar att se på en bandyplan.

självklart Mossberg, ojojoj vilket 1–1-mål han gjorde, på topp och han skulle kompletteras av Robin Mohlén såg det ut. Eller Kalle Mårtensson. Fast det blev till slut Patrik Södergren – och hur det än var så var Mossberg mycket ensam mitt i VSK-land.
SAIK pendlar mellan världsartisteri och bandyskolan ibland.
Något stort anfallsspel med bollinnehav och möjlighet för övriga laget att trycka på utvecklade i alla fall inte SAIK.
Och just började jag be en bön för Mikko Aarnis ljumskar. Han kan visserligen kan åka vart som helst ibland men alltid förvirrar han nån.
På söndag måste SAIK inte bara få längre anfall och fler avslutningar, utan även ta sig runt på kanterna och framför allt skapa tid och utrymme för en tung offensiv.
I går sprätte ett samlat VSK-försvar bort motståndarna som irriterande insikter.

Rocklundaområdet är sedan något år tillbaka uppgraderat med ABB Arena Syd, Swedbank Park för fotboll och ABB Arena Nord – som är gamla hockeyhallen där Brynäs i fjol räddade elitseriekontraktet.
Det är imponerande, verkligen.
Och Västerås SK och deras ABB Arena Syd går hand i hand – för VSK är ett lag formgjutet i stål och betong med små taktiska avfasningar här och där.
Båda konstruktionerna har krävt ingenjörers noggranna uträkningar, med bärighetstestar och allt vad det heter som får saker att sitta ihop på höjd och bredd.
Det är funktionellt, det är effektivt, det är...rätt tråkigt och inte speciellt vackert.

mot ABB Arena Syd – och det är Skönheten mot Odjuret.

VSK det här:
I vinter, nu när vi lever i icke-rusets tidevarv eller vad man ska skriva när det handlar om den nya modeflugan på hörnor, har VSK visat mest fantasi av alla lag jag sett.
Västerås kan ställa upp och kruta på, enligt gammal beprövad modell.
Men också plötsligt välja en spelvariant; mottagning, passning, passning – och så plötsligt är det upp till en spelare att lyfta upp bollen i nättaket från några meters håll.
Läckert – och riktigt underhållande. Och framför allt: man har inte en aning om vad som är på gång.
...fast den där sista varianten i slutminuterna när VSK valde att slå hörnan till egen planhalva var av stål och betong-modellen förstås.

Mer läsning

Annons