Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stisse Åberg: Herrejösses... vilken final!

Jag funderar på fullt allvar: Finns det någon fortsättning efter det här?

Kommer det att spelas fler bandymatcher, fler finaler? Finns det verkligen något mer att plocka ut ur sporten?

När hela Bandysverige drabbades av finalångest dundrade Daniel ”Zeke” Eriksson in frislaget som avgjorde en hel säsong.

Men herrejösses…fram till dess. Lever jag?

Annons

Först skänkte SAIK bort guldet, både en och två gånger – och gör man det så brukar man inte få tillbaka det.
Man ska inte ens få tillbaka det.
Superstjärnan Misha Svechnikovs felpassning som gav Linus Forslund fritt fram till 5–3 var en sån där händelse som svartsynta ryska poeter kan skriva osäljbara epos om i decennier.
Och slutet då, vem var det som grep in? Vad hände? Vem var det som bestämde att guldet skulle hem till Sandviken?
Jag såg den 18-årige liberon Jocke Bergman göra två så våghalsiga och fantastiska brytningar så om han bara upprepar nån av dom nån gång är hela hans karriär räddad.
Jag såg bollen fara iväg och träffa Joel Othéns stolpe.
Jag såg Per Hellmyrs raka in en retur efter ett skott i den andra tilläggsminuten – men jag såg också domaren göra tecknet för att inte målet skulle godkännas, och matchen gick till förlängning och sedan kom Zeke och sedan var det slut.
Jag kommer aldrig att skriva att det var rättvist.
Hur skulle jag kunna det. För Bollnäs. Arma Bollnäs. Offside. Ja, inte vet jag. Repriserna som vevas fram och tillbaka säger tydligen att målet borde ha godkänts.
Men det gjorde det inte.
Så är det bara.
Bollnäs har fått sin dolkstötslegend – men SAIK har fått ett nytt SM-guld, klubbens sjunde.
Ingen sa emot. Ibland får jag bestämma.
Jag införde Berlinklass i vår betygsskala där 6 egentligen står för världsklass – men det här var något mer, det var värt ännu mer och ett guld räcker inte.
Det här var en spelare som bar ett helt lag, en hel klubb, en hel stad och en hel framtid.
Det var en Uppsalakille som sett en massa finaler, och till och med varit bollkalle, som var totalt bäst när isen var på väg att rämna.
SAIK var alltså slaget, för det är ett lag när man plötsligt har börjat spela den bandy man pratat om sedan sommaren – men sedan står där med bandybyxorna nere och ligger under med två mål.
Men denne Daniel Berlin, vilken klippa.
Det jag kommer att minnas från denne SM-final är inte offsidemålet eller Zekes lite turliga guldmål – utan det är det som hände i den 65:e minuten. När Daniel Berlin har bollen längs sargen, får Pär Törnberg över sig, faller och det ska bli utvisning – men Berlin reser sig, skrinnar vidare, passar Svechnikov som skjuter och Edlund får göra sitt andra mål till 5–5.
Urkraften.
Okuvligheten.
Vinnarskallen under den svarta hjälmen.
Andreas Westh fick pris som Årets man på en gala sent på lördagskvällen (fråga mig inte hur bandyförbundet tänker – det är ingen som vet) och jag skulle aldrig säga att inte den härlige Bollnässpelare var värd den utmärkelsen.
Men Daniel Berlin har härskat i slutspelet, och han var finalens store spelare. Den som vågade hålla bollen när egentligen alla helst ville därifrån. Den som såg till att SAIK fortsatte att spela den bandy man hade tänkt.
Han, den gamla Siriusstjärna ”Knappens” grabb.
Nu är han världsstjärnan, och kommer rublerna haglande så säger jag bara tack och grattis.
The Thony Lindquist show? Visade SVT den? SAIK-tränaren gjorde sin sista match, och när Bollnäs hade supportrar så det räckte och blev över på Studenternas så var Thony Lindquist även den tolfte spelaren för SAIK.
”Jag hade maxpuls hela tiden”, sa Lindquist efteråt, invirad i en handduk efter den tvångsdusch som hör en stor seger till.
Jo tack – det syntes.
Ibland tittade jag mer på Thony Lindquist än på spelet, och jag kan inte tycka att jag gjorde fel.
Det går inte att hitta på såna här historier, om spelare som i sin 401:a och sista match avgör en SM-final. Daniel ”Zeke” Eriksson. Jag har följt hans hela karriär, jag har varit med när han provat ut numera helt omoderna finalkostymer, jag har skrivit om guld och om matchstraff – och han behövde egentligen ingenting mer.
Men vad var det jag skrev i krönikan före matchen: …han kommer ändå att ta sitt guld.
Och han gjorde det.
Lika otroligt det som nånting annat.
...nu skulle jag egentligen skriva en massa om vad det här betyder för en klubb som har ett guld till, men saknar några miljoner. Men den här finalen, det här slutet – ibland är det bara att sätta punkt.
Sudden death.

Mer läsning

Annons