Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svartvita blekansikten

/

Blekast av alla i Tele2 Arena var den stackars målvakten Martin Falk.
Han som blev magsjuk – och missade en stor stund på isen.
Näst blekast var hans annars friska lagkamrater.
De drabbades av VSK-sjukan – och den är nästan ännu värre.

Annons

Den unika och det bästa med bandyn är att den till slut avrundar säsongen med en enda match; så har man hållit på sedan den där gången i Boulognerskogen av alla ställen 1907.

Det finns säkert lag som kan skaka av sig en finalförlust. Det laget heter inte Sandvikens AIK. För det är som tränaren Stefan Söderholm, som direkt efter finalen meddelade att han slutar, sa:

"För oss finns bara att vinna SM-guld. Inget annat".

Det gjorde man inte, sedan är 4–6 hur nära som helst egentligen – speciellt som Erik Säfström med två mål såg till att SAIK gick ikapp till 4–5 i slutminuterna.

Men nära är bara en synonym till finalförlust.

Det här var egentligen hela SM-finalen 2015 i en snabbversion:

SAIK reducerade på tilläggstid i den första halvleken, när Patrik Nilsson rakade in en hörna (!). Bara en sån sak – ett SAIK-mål på hörna. Hoppla!

1–2 där var kontakt.

Det var möjligheten.

Det här var något att ta med sig in i omklädningsrummet i paus och dansa krigsdans kring.

Det var...över några sekunder senare när en långlyra damp ned mitt i ett överraskat SAIK-försvar som tänkte på just andra halvlek – och vips gjorde Jonas Nilsson sitt första av tre mål.

Han, VSK-forwarden, blev matchens herr Nilsson. SAIK:s storskytt Patrik fick till slut ihop två mål, men det var också det enda som Sveriges starkaste bandyoffensiv lyckades med.

Erik Pettersson, som sköt sönder Hammarby i semifinalen, gick helt tom.

Daniel Mossberg, som också storspelade i segermatcherna mot Hammarby, körde rakt in VSK-säcken som i den första halvleken svalde allt som SAIK försökte trilla ihop.

I den andra halvleken hände det mer i SAIK-spelet – men då släpade man på det där sista-sekunden-målet från första halvlek och jagade och jagade.

I duellen mellan säsongens och historien två bästa lag var det Västerås SK som ställde sig på tronen först, och inte lät sig rubbas förrän man hade tagit sitt 19:e SM-guld.

Det kom bara 15 877 åskådare till Tele2 Arena, och så få har inte sett en SM-final sedan Boltic vann sitt sista SM-guld 1995. Det kändes lite tomt och ödsligt, men bandyn har nog hamnat rätt ändå – det gäller bara att få lite ordning på resten av finalhelgen också.

En enda match på finalisen räcker. Det verkar inte så svårt att analysera fram. Jag gjorde det precis.

Jag tror inte en sekund att SAIK hade någon mättnadskänsla efter att ha bokat in ytterligare en finalplats.

Men nånstans är det så här: när man mirakelvände 2005 i kvartsfinalserien mot Hammarby föll man i finalen mot Edsbyn. När man vände mot Villa-Lidköping och vann den avgörande matchen på bortais 2013 – så förlorade man finalen mot Hammarby.

Och nu efter bragdvändningen mot Hammarby i semifinalen så blev det 4–6 mot Västerås SK.

...så här efterhand tycker jag verkligen att Johan Esplunds 3–0-mål skulle ha godkänts – det var faktiskt matchens i särklass vassaste och vackraste prestation.

Mer läsning

Annons