Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bangen behöver stjärnor

En stjärna är viktig. En stjärna som drar blickarna till sig, som det pratas om, som inte får missas.

Ambitionsnivån är fortfarande hög på artistsidan, menar herrarna Ingemar Dunker och Åke Björänge som nu tar över den klassiska Sandviken-festivalen Bangen, som har blivit mindre och mindre jazzig för varje år. Jag hoppas att de menar vad de säger.

Annons

Att Bangen fortsätter är glädjande, även om det är en Bangen i mindre format, en omstart. Men Bangen riskerar att bli Pysen.

Med en förlust på 659 491 kronor förra festivalen, är det svårt att argumentera för att satsningen på en bredare Bangen var lyckad.

Det är namn som möjligtvis drar ut folk på stan under en gratiskonsert på Sommaryran i Gävle centrum, men inte namn som får människor att åka ut till Högbo och betala dyra biljettpriser. Satsningen på större namn var dömd att misslyckas eftersom namnen inte var tillräckligt stora.

Men idén med stjärnkvalitet är i sig inte fel.

Bangen är ett starkt varumärke, någonting som höjer sig över de lovvärda men ändå lokala kulturarrangemangen i Sandviken. Bangen hörs längre än till Årsunda.

Om någon kan rädda Bangen är det Ingemar Dunker, vars koka-soppa-på-en-spik förmåga är omvittnad. Han kommer att se till att en festival med namnet Bangen kommer att finnas kvar i Sandviken.

Men är det samma Bangen som har skänkt strålglans till Sandvikens kulturliv tidigare?

Dunkers senaste arrangemang, Svenska hjältar, är en satsning som jag hoppas ska växa. I år var de största namnen Tommy Nilsson och Monica Törnell.

En jazzens Monica Törnell eller en bluesens Tommy Nilsson räcker inte för att Bangen ska vara en angelägenhet utanför Sandviken.

När jag såg Micke Finells boogie woogie-gala på Konserthuset nyligen, blev det tydligt hur viktigt stjärnkvalitet är numera, om det inte alltid har varit så, och att enbart skickliga musiker inte är tillräckligt. Konkurrensen om publikens koncentration är så stor att det krävs någonting extra för att dra ut dem till livescenerna. Rent musikaliskt fanns allt där, men ändå fattades någonting.

Verklighetens ekonomiska förutsättningar sätter taket för Bangen, men min förhoppning är ändå att Björänge och Dunker ska klättra upp och pressa det taket så högt som möjligt.

Den gångna sommaren förde med sig en rad fina festivaler med lokal prägel, bland annat Ingemar Dunkers egen kulturfestival vid Smedsgården. Den lokalt präglade scenen lever och mår väl, således. Den behöver ingen Bangen.

Sandviken behöver däremot en internationellt stor – eller åtminstone nationellt – jazz- eller bluesstjärna som smäller högt.

***

... författaren och journalisten Anders Sundin, bosatt i Gävle, intervjuas i SVT om sin bok om hustruns död i cancer. "Bloggandet har fört med sig bra och dåliga saker, men till det bra hör onekligen att det nu är socialt accepterat att öppet erkänna att man är en ensam människa."

Mer läsning

Annons