Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bara vassa Gävlekonstnärer

I Sandvikens konsthall möter vi Make, konstnärsgruppen som består av Marie Lindgren, Anna Abrahamsson, Katarina Jönsson Norling och Eva Österberg. Alla är verksamma i Gävle, men deras perspektiv och utgångspunkter skiljer sig åt på ett intressant sätt.

Anna Abrahamssons ”Underlandskap” är en installation av små målningar, collage och foton strödda över en vägg. Bilderna kan ses som upplevelser av livets mångfald och som spår människor, av betande djur, vägar, växter, snö, skog. En vit underkjol skymtar här och där som tidens sammanhållande länk och en kvinna ur en tidigare generation skymtar mellan träden.

Hur mycket kan vi veta? I två målningar med titeln ”Vid randen” finns i båda en liten bild i dukens stora vita. De små bildernas format är lövets och motivet en människa omgiven av farande löv i vinden. Att leva är i dessa bilder att finnas i ett stort okänt, som att leva på ett blad i en oändlig skog.

Katarina Jönsson Norling målar floden i en starkt sugande bild och ljuset över det lugna havet, medan hon flyttar också blicken till livet människor emellan.

Motivet i den anslående ”The Family” är kaktusar tecknade i stort format, men till skillnad från schablonen av kaktusar som trist taggiga, blottar konstnären en betydligt mer nyanserad kaktusvärld. Visst finns taggar, men också en mjuk, vänlig yta, och det blir en fin bild av relationer – ibland ömma, ibland vassa.

Hon har också tecknat arbetsbin som individuella varelser – ett enkelt påpekade i dessa arbetslinjetider om att arbetsbin av alla arter är individer.

Eva Österberg vänder sig både inåt och utåt.

Hon sammanför berättelser genom bilder, broderier och objekt på väggar och på golvet som för att ordna i världens kaos. Där finns rymdhunden, grammofonhunden, apan, hararna, katten, älgen och solnedgången. Där finns staden och skeppet och första hjälpen om man skadar sig.

I den oändliga rymden svävar en hund. Är det kanske lika illa för oss? Eva Österberg söker trösten, forskar bland tingen och de inre bilderna som om hon aldrig ska bli färdig.

Marie Lindgrens två installationer av glas, aluminiumfolie och stål handlar om två begrepp – rekonstruktion och reflektion. Perspektivet är nu begrundandet. Det som rekonstrueras är en förnyelse av tidigare former, slingor av glas som tycks trötta blir färgstarka och livskraftiga.

I ”Reflection” brer aluminiumfolien ut sig som ett moln, ett landskap eller en dröm. Två blodröda fläckar finns där som tecken på motstånd. Man kan skära sig på glas, men ibland kan det kan vara värt det.