Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barn, fixare och snuva

/
  • Maktens män och kvinnor. Barbro Holmberg ångrar sig, Hans Backman och Lennart Sjögren röstade mot, Vivi-Anne Sundqvist röstade för och Carina Blank tänker framåt.

Annons

men återläser några av mina texter om de apatiska barnen. Ser att jag lastade nästan hela ansvaret på Barbro Holmberg och Morgan Johansson. Fel perspektiv; ansvaret låg hos Göran Persson.

Han tog ut kursen, och landade i social turism och rädsla för Sverigedemokraterna. Kanske också anpassning till den allra enklaste sortens populism; våra väljare ogillar flyktingar, muslimer och alla främmande. De apatiska barnen en tragisk fars, iscensatt av föräldrarna; det får bli vår linje.

Giftet, som lade barnen i koma, importerat från Ryssland, barnens apati sträckte sig från gryning till solnedgång, mot natten lek och stoj intygade några läkare, varav åtminstone en var fascist. Men ingen hade sett det där, bara hört.

Hörsägen brukar annars inte användas när läkare ställer diagnoser. Men här var allt tillåtet.

Politiker och de egendomliga tjänstemännen på Migrationsverket firade med tårta och champagne; de hade skapat den definitiva lösningen. Ut med barnen, till varje pris.

Den sortens och den tidens folkhemska lättfascism är väl belagd, nu också av Gellert Tamas.

Jag ansluter mig; ingen som helst förståelse för regeringens anpassningspolitik. Inget är lättare att fördöma den tiden och dess makthavare. Men Barbro Holmberg, förträfflig som landshövding, ångrar sig djupt. Det kunde hon ha sagt tidigare. Övriga håller sig ännu undan.

Några anständiga vågade gå mot makten. Miljöpartiet och vänstern tvingade fram amnesti, trots Göran Perssons stenhårda motstånd. Han fick välja; Rosenbad eller skydd för flyktingbarnen. Han satt kvar.

Samma förfärliga, åtskiljande politik också i dag. Tobias Billström lika flitig som någon av sina företrädare.

En sondmatad 19-åring väntar på deportation till Kazakstan. Han lämpas av på flygplatsen och stagas upp på någon stol eller soffa. Men Billström svär sig fri; detta är tjänstemännens beslut. Att regeringen formar lagen har han glömt.

Samma politik nu som då; föräldrar och barn skall hållas åtskilda, alla ljuger, knappt någon uppfyller kraven för att få stanna, anhöriginvandring görs i praktiken omöjlig. Bara sociala turister, desperata på låtsas. Ingen pardon vid utvisningar, kanske till Irak eller Afghanistan.

Den svenska högerregeringen skiljer sig inte från högern i Grekland, Italien, Frankrike; anpassligt populistisk. Vid oavgjort val lutar sig Fredrik Reinfeldt mot Sverigedemokraterna. Delar av det ”vanliga folket” samlas runt Göran Hägglund och Jinmie Åkesson.

 

steg en fixare från Valbo in i mitt anspråkslösa hus. Några detaljer, enkla för hantverkare, skrämmande för amatören, skulle dokumenteras. Ett nytt kök kräver precision, därför fixaren. Dugligt folk, de har byggt om den här redaktionen vartannat år eller så, i decennier.

Papper skulle sändas över på mejlen.

I dag, flera månader senare, och efter fem-sex telefonkontakter (du får ritningarna i morgon!) och ett vanligt (och vänligt) brev är fixarna ännu diskret frånvarande. Inte ett livstecken. Vad gör dom i Kusbo, när telefonen är tyst och brevlådan tömd?

 

skriver Hans Backman och Lennart Sjögren; Backman sade nej till nytt centrum i Hofors, Sjögren till det nya Stortorget. Det borde jag ha begripit. De är allergiska mot alla nyanser av rött.

Det är den där ministern också, Christina Husmark Pehrsson; därför de högdragna kommentarerna om pengar till ett nytt torg i stället för miljoner till några av de nyttigheter högerregeringen prioriterar, som sänkta skatter.

Och Sjögrern, ofta självömkande, ”slås av vad som måste utföras på ledarsidan för att ägaren ska vara nöjd”. Han tänker kanske på vår oreserverade kärlek till Göran Persson och Mona Sahlin? Ann-Margret Knapp, Vivi-Ann Sundqvist eller, på den tiden, Barbro Holmberg?

Annars är våra ägare, partiet och facket, så kloka att de inte lägger sig i vad vi skriver, men vi är överens. Koncernledningen skulle nog gärna byta ut oss mot fogligare skribenter. Gefle Dagblad är där det goda exemplet.

Men Sjögren, ännu vilse i ankdammen, tror kanske att vi skriver på uppdrag och kommando. Så fel. Det gör inte ens redaktörerna för ”Kristdemokraten” har jag sett.

 

samarbetet i Gävle: är det värt priset? Den frågan har nog aldrig ställs av majoriteten i omvårdnadsnämnden, där gick privatiseringar, en ideologisk markering, före realpolitiken.

Var det värt en förlorad majoritet i fullmäktige? Ja, måste utslaget tolkas.

Carina Blank avger en vag, men tydlig markering mot kamraterna i nämnden, de har inte hanterat det här riktigt bra.

Utan vänstern ser det knepigt ut inför valet. Entreprenader och privatiseringar gör verkligen inte samarbetet lättare. Och hon grubblar över: ”varför inte vi själva kan göra det bäst och billigast.”

Vivi-Ann Sundqvist får ta med sig det till nästa sammanträde.

Också jag ger efter för en del självömkan; varför fortfarande svårt förkyld, efter drygt fem veckor? Är jag utvald? I usel form? Svag? På väg ut? Bort? Ett dåligt exempel? Exemplar? Möter sedan en kamrat, han har varit krasslig i över sex veckor. Det stör mig.

Mer läsning

Annons