Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barnfamiljer i fortsatt fara

Annons

När jag var barn blev en skolkamrat återplacerad hos sin pedofil till pappa. Det slutade inte väl. Många år har gått sedan dess, men det har färgat bilden jag har av Socialförvaltningen i Sandviken. Nu har man gått från en extrem till en annan, men handläggningen av ärenden blir fortfarande fel. Då liksom nu är det barn som får lida för det.
Jag ställer den stora frågan: Hur tänker Kommunen och Socialförvaltningen försäkra sig om att det som hänt Tomas och Jennie inte händer igen? Ett tomt svar kommer i retur från Kommundirektören.
Kommunen anser sig inte ha något ansvar för att justera bristerna som uppdagats utan hänvisar till Socialstyrelsen. Detta trots att IFO:s personalsammansättning och kompetens ligger under Förvaltningschef Anna Danielssons ansvarsområde och Socialnämndens sammansättning är något som Kommunfullmäktige kan diskutera och revidera, likväl som att ställa krav på en ökad rättssäkerhet när det gäller nämndens arbetsrutiner.
Några exempel:
När inte ens en journalist från Uppdrag granskning kan få en intervju med Enhetschefen för Barn- och familjeenheten, hur ska då en missbedömd förälder få till stånd en dialog eller justera felaktigheter i en utredning som ligger till grund för ett felaktigt beslut. Jan Nilsson hänvisar istället till en utredning där fakta okritiskt blandas med subjektiva uttalanden, missförstånd, felsyftningar och rena lögner – för står något med där måste det vara sant och alltså finns det inget behov av att ändra något enligt hans logik.
Per Lodin är fritidsledaren med en 2-årig folkhögskoleutbildning som lyckats bli Enhetschef på Ungdomsenheten. Trots sin brist på kompetens för det uppdraget förväntas han leda socionomer med nästan dubbelt så lång utbildning som han själv och han tillåts dessutom vikariera för Jan Nilsson.
Och sedan dessa politiskt tillsatta ledamöter… En neutral och källkritisk inställning till varje enskilt fall borde vara A och O när man sitter i Individ- och familjeomsorgsnämnden, men istället utgår man från att det som står i utredningarna är sant utan att fråga varifrån uppgifterna kommer. I denna instans som på ett tidigt stadium ska borga för att allt går rätt till far därmed rättsäkerheten snabbt ut genom fönstret.
Varför är det först i Tingsrätten i Gävle och i Förvaltningsrätten i Falun som den bristande ärendehanteringen till slut blir uppenbar? Ta både kritiken och era uppdrag på allvar och gör Socialförvaltningen i Sandviken till en representativ verksamhet som kommuninnevånarna (och deras släktingar på andra orter) kan känna sig trygga med!
Marlene Hugoson

Mer läsning

Annons