Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Batterier, rotfrukter och en hemsk måndag

/

Annons

Det misslyckas aldrig. Jag är måndagstrött och otroligt seg i huvudet. Jag förstår inte ens de enklaste av uppgifter. Därför ska allting, ALLTING, som händer mig i dag kräva att jag är pigg och har ett öppet sinne. Aldrig.

Vi har sextio frågor om författare på artonhundratalet, där alla böcker handlar om mord och otrohet och heter ungefär Brott och Krig och är skriven av en fransman med mustasch som blev avrättad i Tyskland. Allting flyter samman och jag försöker så gott jag kan, men idag är alldeles fel dag för mig att försöka skilja på Tjechov och Dostojevskij, men ingen annan verkar förstå det.

Jag ser allting bara flyga förbi mig i superfart, och min hjärna känns som potatismoset matsalen serverade i dag. Jag ger mig en mental örfil och säger åt mig själv att skärpa mig, det är bara två lektioner kvar. Två lektioner, tre timmar. Och samhällskunskap har väl aldrig varit ett problem.

Trodde jag.
Exhalterad som aldrig förr berättar läraren för oss att i dag, i dag ska vi minsann börja prata om samhällsekonomi!
Och jag känner hur mitt hjärta sjunker.
Han pratar om resurser och efterfrågan och jag skriver ner vad han skriver på tavlan, utan att förstå och utan att egentligen tänka. För i dag kan jag inte tänka. När han till slut börjar rita grafer ger jag upp och ägnar all min energi åt att hålla mina ögon öppna.

När lektionen äntligen slutar ser jag ner på mitt papper och inser att det jag försökt skriva inte ens ser ut som någonting på svenska för mig, för en sekund undrar jag vad ett kooperativt företag är, och varför jag skrivit Konsum under.
Överbelastning! Överbelastning!
Jag stänger blocket, och allt blir potatismos igen. Min hjärna känns som ett dåligt mobilbatteri, just nu fungerar jag bara i korta stunder när jag varit avstängd ett bra tag innan.

Två timmar kvar, och jag inser att min hjärna har valt fel dag att vara slö på. Jag måste prestera, och min trötthet tillsammans med de höga kraven jag har på mig själv gör att det känns som att jag har ett enormt berg att bestiga. Eller att jag måste simma över Atlanten, något som jag känner skulle vara mycket svårare, eftersom jag är sämst i världen på att simma.

Dagar som denna kommer inte ofta, det är en stor skillnad på att vara trött efter en helg och vara en mosad rotfrukt som behöver laddas.
Jag kämpar, och efter varje mening, som jag måste tvinga fram med våld (jag kanske kan stämma mitt inre jag för grov misshandel) klickar jag upp ”Räkna Ord”-fönstret och ser att jag äntligen närmar målet. Snart är jag på toppen, eller i Kanada, beroende på hur man ser på saken.

Mer läsning

Annons