Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bättre och dystrare än någonsin

Isländska deckarförfattaren Arnaldur Indridason skrev sin polishjälte ur handlingen. Erlendur gav sig iväg till fjälls. Hans kolleger fick ta över i några böcker.

Annons

Men i ”Den kalla elden” (nästan alltid är det frostigt, mörkt och vinter i titlarna) återvänder dysterkvisten Erlendur. Han dyker upp i sin hembygds ödsliga trakter. Han söker, såsom han egentligen alltid gjort, efter andra människor som obegripligt försvunnit. Såsom hans egen lillebror försvann i en snöstorm när pojkarna var små.

Händelsen har satt outplånliga spår i Erlendurs hjärta. Det är som om själva sökandet aldrig ville upphöra. Men egentligen ägnar sig förstås alla människor i någon mån åt ett liknande sökande. Meningen med döden, meningen med livet. Det är ju egentligen sak samma.

Erlendur är bara professionellare. Mer målmedveten än de flesta. Det är ett slags polisarbete han gör, dock i helt privata syften. Diffust medveten om vad han är ute efter. Men mer kunskap, mer detaljer dövar de malande tankarna.

I ett fruktansvärt oväder i januari 1942 gick ett helt kompani engelsmän vilse på östra Island. Många hittades döda. Samma storm tog också den unga kvinnan Matthildur. Hon skulle gå över fjället till sin mor men kom aldrig fram. Hennes kropp saknas ännu. Precis som Erlendurs lillebror heller aldrig hittades. I just dessa trakter.

Berättelsen om Matthildur har blivit en legend. Hon sägs ha spökat för somliga.

Åldrade, men häpnadsväckande minnespigga människor får besök av den snokande Erlendur. Skulle kvinnan verkligen till sin mamma? Hade hon bråkat med sin make? Hur låg kroppstemperatur kan man överleva? Begicks i själva verket ett brott den där dagen?

Så utvecklar sig ”Den kalla elden” trots allt till ytterligare en spänningsroman i den populära serie som på svenska inleddes med ”Glasbruket”. Det är bättre än någonsin, kärvare än någonsin, dunkelt och fruktansvärt ödesmättat.

Brottsorsaker, och förklaringar till människors beteende, har ju även tidigare visat sig finnas långt bakåt i tiden, i Arnaldur Indridasons böcker. Allt gammalt har inflytande också på dagens samhälle, på samma sätt som de isländska sagorna lever kvar i språket, litteraturen och medvetandet. Författaren tycks konstant gestalta detta. Samtidigt som han yxar ett grovhugget epitafium över den olyckliga Erlendur. Och Erlendurs osaliga broder.

Nej, inte ens polisromaner är lättvindiga om de är isländska.

Bodil Juggas