Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bedövande konventionell

Konstnären Ben och musikläraren George har varit ett lyckligt par i 39 år. De njuter av kultur- och sällskapslivet i sitt New York. Goda middagar. Konsertbesök. Är omgivna av begåvade, kära vänner. Alla kan musicera och konversera.

Men Ben börjar bli gammal, George förlorar jobbet. Den vackra våningen måste säljas. Männen tvingas sova på gästsoffor hos bekanta. ”Man får veta mer än man vill om sina närmaste vänner”, konstaterar paret som ges ofrivillig inblick i andras haltande äktenskap och i vilsna tonårsrelationer. George måste uthärda gaypartyn som aldrig tar slut när gamlingen helst av allt vill sova.

”Love is strange” är ett filmstycke med variationer på temat kärlek. Det finns den sorten som håller för påfrestningar. Det finns kärlek bortom generationsmotsättningar.

Regissören Ira Sachs berättar sensibelt, i gyllenvarma toner. Tänk Woody Allens Manhattan-miljö på lugnande Sobril. Men som ett violinsolo efter klassiska noter mer än jazz. Förfinad sentimentalitet, försiktig humor. Marisa Tomei spelar utsökt i rollen som en upptagen författare som har svårt att dölja sin irritation över att inte få jobba i fred hemma i lägenheten med en inneboende som vill snacka gamla minnen.

Men efter att ha betraktat detta konventionellt sköna konstföremål till film, skriker man efter att utmanas. Brutalt. Väck mig ur bedövningen.

Om det åtminstone hade varit satir.