Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Berättarröster som irriterar

Det tycks numera snarare vara regel än undantag att tv-serier ska ha något slags berättarröst som kommenterar det som händer i rutan.

Annons

 Nu talar jag alltså inte om dokumentärer, där det är ett naturligt grepp för att förklara ”handlingen”, utan ren fiktion som tycks spänna över alla möjliga genrer: komedi, drama och spänning.
”Scrubs”, ”My name is Earl”, ”Dexter”, ”Grey’s anatomy”, ”How I met your mother”, ”Criminal minds”, ”Desperate housewives” … Listan på serier som i någon form använder sig av berättarröster verkar kunna göras hur lång som helst. Det är ju inget nytt fenomen, men det har aldrig varit så här omfattande. Och därför var jag tvungen att fråga mig själv: Tillför det egentligen särskilt mycket, eller är det mest störande och fantasilöst?
Ursäkta min inre röst, men frågan är befogad. En berättarröst, som kan vara en allvetande, passiv åskådare eller en av rollfigurerna, bryter så gott som alltid illusionen att det man ser är ”på riktigt”. I vissa fall fungerar det bra – ”Scrubs” handlar ju exempelvis till stora delar om huvudpersonens fantasier och tankar, så där faller det sig naturligt. I ”Sex and the city” skrev Carrie tidningskrönikor som så att säga lästes upp för tittaren, vilket kändes som ett naturligt inslag.'


däremot i serier där berättarrösten helt enkelt säger saker som man samtidigt visar, eller förklarar saker som man inte orkar/klarar av att visa. Då blir det i mina ögon (eller ska det vara öron?) mest irriterande. Det hör även ofta samman med den närbesläktade montagesjukan där ett avsnitt avslutas med att alla trådar knyts ihop till tonerna av en känslomässigt passande låt. ”Words are very unnecessary…”
I värsta fall blir det så övertydligt att det känns mer som en musikvideo än en tv-serie, eller som att musiken valdes först och manuset skrevs efteråt. Det är den moderna motsvarigheten till alla ungdomsserier där olika band (som huvudpersonerna bara råkade älska) hade konserter och spelade på skolavslutningar eller fester i var och vartannat avsnitt. ”…they can only do harm...”


det förstås extremfall som – förutom det som man själv ser, får förklarat för sig av en berättarröst och understruket av en låt – även fläskar på med ett citat av någon författare eller liknande. Känns det inte en aning pretentiöst att efter en timmes hårt formatstyrd mördarjakt i ”Criminal minds” avsluta med ett citat av Martin Luther King som ska kopplas samman med det man just fått se? ”…enjoy the silence.”
Alla ovan nämnda berättartekniker kan vara väldigt effektiva i rätt sammanhang, men om de slentrianmässigt börjar användas varenda vecka blir resultatet bara urvattnat. Oftast räcker manus och skådespeleri för att tittaren ska förstå vad som händer och vad folk känner. Eller, som Emily Dickinson sa: ”Att inget säga … säger ibland mest.”

Mer läsning

Annons