Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Berättelsen lyfter musiken

De senaste veckorna, allt sedan punkfestivalen West Coast Riot i Frihamnen i Göteborg, har jag tämligen ofta synts i en Social Distortion-t-shirt.

Annons

Den tycks ha en sällsam effekt, en effekt jag inte sett när jag burit tröjor med tryck från andra band. Plötsligt kommer folk, vilt främmande människor, fram till mig på gatan för att prata om dem: ”Var du där?”, ”Såg du dem?”, ”Vad tyckte du?”.

 

Varför, kan man fråga sig, reagerar folk, på den här tröjan men inte alls på samma sätt till andra tröjor?

Ett skäl är naturligtvis exklusiviteten. Social Distortion är ju inte direkt allmängods. De har inte haft några hitsinglar, inte vevats på privatradiostationerna eller i tv. Den där exklusiviteten skapar en gemenskap: det är vi de invigda som skådat ljuset. Vi är egentligen inte främlingar, vi har en gemensam berättelse kring det här bandet som vi båda gillar. Därför är steget inte så långt till att börja prata med varandra på stan även om vi aldrig tidigare mötts.

 

Vikten av en berättelse eller en myt – sann eller påhittad – kring ett band eller en artist ska inte underskattas. Se på av industrin skapade band som The Monkees och Spice Girls. Inget av dem hade någonsin fått de genomslag utan berättelsen. I Monkees fall en tv-serie, i Spice Girls fall dels gimmicken med Girl Power och dels berättelsen om de fem tjejerna som totats ihop av skivbolaget men sedan bröt sig fria (typ).

Gemenskap. Det är klart att det till syvende och sist handlar om gemenskap. Om den gemensamma berättelse som publiken blir en del av.

 

Mike Ness är Social Distortion och hans historia går att utläsa i titlarna till de låtar han skrivit. En sedelärande berättelse om utanförskap, tungt drogmissbruk, kriminalitet, fängelsevistelse och sedan återuppståndelse.

”Story of my life”: ”Sick boys”, ”Mommys little monster”, ”Drug train”, ”It wasn't a pretty picture”, ”Hour of darkness”, ”Nickels & dimes”, ”Born to lose”, ”Prison bound”, ”99 to life”, ”Ball and chain”, ”Live before you die”. Och 20 år efter att han tagit sig i kragen: ”Still alive”.

 

Sedan jag för 15 år sedan upptäckte Social Distortion, då ett ganska bortglömt band från den första kaliforniska punkvågen, har deras rykte växt rejält. På senare tid tycks gruppens maskot, ett skelett med en cigarett i ena handen och ett cocktailglas i den andra, dyka upp i de mest skiftande sammanhang. Mike Ness har också vid ett par tillfällen dykt upp på scen tillsammans med ingen mindre än Bruce Springsteen.

 

Ness ser nöjd ut på West Coast Riots scen och det är inte konstigt.

Spelningen är mer än lyckad. Med en magnifik solnedgång över Hisingen, bra ljud, ett taggat band och med den uppenbara kärlek och energi som publiken skickar tillbaka mot scenen trots en hel dags punkrock i gassande solsken. En stor del av den 9 000 människor starka publiken var inte ens födda när Mike Ness lade kanylen på hyllan men tycks ändå kunna varenda textrad utantill. Allsången skulle fått självaste Bruce att nicka nöjt och Anders Lundin att rodna skamset.

Mer läsning

Annons