Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Billgrens bästa tid är nu

Ola Billgren återkommer postumt till Länsmuseet Gävleborg.

Få minns kanske utställningen 1968, när museets dåvarande intendent Nils-Göran Hökby lockat Ola Billgren att ställa ut i Gävle, och som också köpte in verket ”En vän till mig” av honom. Då var han en lovande konstnär, men lite av en särling i ett konstliv som intresserade sig för andra uttryck och spörsmål.

I dag har hans rykte växt till sig – och växer några meter till i och med denna utställning, som först visas på Länsmuseet Gävleborg och därefter på två andra länsmuseer i landet.

Man kan snabbt konstatera att förvärvet av ”En vän till mig” till samlingarna var ett lyckat köp, inte bara för att Billgren blev en uppburen konstnär utan också för att just detta verk, åtminstone i denna utställning, framstår som ett av de centrala.

Ola Billgren föddes 1940 i Köpenhamn, men flyttade snart med sina föräldrar till Sverige och Löderup. Han tillhörde den första generationen som via tv-mediet, men också reklamen, dränktes i bilder. Vaneseendet blev en fiende. De aldrig sinande bilderna gjorde blicken slö. När bilderna blivit som ett ogräs utmanades konsten att få oss att se på världen som vore den ny.

Autodidakten Billgren inledde sin konstnärsbana i en abstrakt stil, men övergav den snart för att söka en annan väg, en väg som ledde honom till ett fotorealistiskt måleri som ur udda vinklar tycktes tjuvkika på vardagen. Hemmet och familjen blev hans motiv, men inte som hos Carl Larsson, med vackra vykort ur en retuscherad vardag, utan med bilder som fångade obevakade ögonblick och nedgångna interiörers periferi. Han inspirerades i sina försök att skapa ”en ny verklighetssyn” av den nya franska romanen, i synnerhet av Robbe-Grillet, och även av filmen och en regissör som Antonioni. Det är målningar som har förvirrat sig bort från sin intrig och istället ingående och detaljkänsligt skildrar sin miljö.

Utställningens katalog jämför Billgrens målningar från det egna hemmet med dagens sociala medier, och hur vi konstruerar bilden av oss själva. Skillnaden är att vi sprider idealiserade porträtt omkring oss, medan Billgrens målningar påminner om de foton som tas av misstag, ur en icke avsedd vinkel. När jag ser hans interiörer, tänker jag på de tillfällen i livet när man, av någon anledning, rubbas ur sina vanliga mönster och rörelser. Kanske har någonting fallit i golvet som måste plockas upp och där på golvet får man syn på sin vardag ur en ny vinkel, som sedd utifrån, och existensen svindlar till.

Ola Billgren kan framstå som en voyeur i sitt eget liv. Intrycket förstärks av de ofta sovande människorna i motiven. Som om han smugit sig på dem när de oskyddade släppt taget om medvetandet. Motiven tycks vara slumpmässigt utvalda, men visar sig ha en välavvägd komposition, som i ”Interiör ´63” där ett rum betraktat ur en udda vinkel vid närmare granskning visar sig ha harmonierande bildelement.

Tiden har gjort någonting med målningarna. Adderat en ny dimension som kanske inte fanns närvarande när Billgren lät färgen torka. Interiörerna får mig att associera till folkhemsbygget, och det är som om Billgren visar oss dess gömda vrår och ett slags evandersk ödslighet i folkhemmet.

Utställningen fokuserar på åren 1962–1976, som sammanfaller med Billgrens populära fotorealism, även om han också ägnade sig åt en helt annan sorts måleri senare i livet.

Om man följer kronologin når man till slut fram till de porträtt som han började måla mot slutet av denna period. Dessförinnan har människorna bara anats i motiven, bortvända och okontaktbara. Så det kommer närmast som en chock när kvinnan i ”En face” plötsligt möter ens blick. Med en outgrundlig blick stirrar hon tillbaka på betraktaren medan hon äter en ensam middag över en blodröd duk.

”En face” tillhör utställningens starkaste verk; de övriga porträtten har dock inte den laddning som tidigare målningar har, tycker jag. Kompetenta och uttrycksfulla, men ändå ett traditionellt porträttmåleri som inte utmanar blicken som till exempel ”Persienn” gör.

Några av verken har lånats in från museer, men majoriteten har privatpersoner gett tillgång till, efter ett omfattande detektivarbete. Detta faktum och att Billgrens bildvärld annars är svåråtkomlig live gör utställningen till en betydande insats. Länsmuseet kan känna stolthet för denna utställning med en av det svenska 1900-talsmåleriets mest intressanta konstnärer.

Och avslutningsvis, för att undvika missförstånd: Ola och Ernst Billgren är inte släkt med varandra och bör, för den förras skull, inte förväxlas med varandra.