Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Bionic Commando" - mer frustrerande än utmanande

/
  • SVENSKT BYGGE. Nyversionen av Capcom-klassikern

NES-spelet "Bionic Commando", från 1988, lockar fortfarande fram ett nostalgiska leenden hos en hel generation veteran-spelare.

Annons

 

Spelet introducerade en hjälte med en mekanisk griparm som kunde användas för att svinga sig fram i kampen mot en nazistisk terrorgrupp.

Nu, 21 år senare, är det dags för den första riktiga uppföljaren. I full 3D och med modern spelgrafik.

Och utvecklare för spelet är inga mindre än Stockholmsföretaget Grin, som har fått förtroendet att förvalta Capcoms klassiker.

I inledningen får vi möta huvudpersonen Nathan "RAD" Spencer - som ska avrättas, oskyldigt anklagad för att ha förrått sin regering.

När ett gäng terrorister detonerar en radioaktiv bomb, som utplånar allt liv i Ascension city, så benådas Spencer eftersom han är den ende som kan ta sig in bakom fiendens linjer för att utreda vilka som ligger bakom attacken.

Till sin hjälp har han återigen sin biomekaniska griparm, vilken han kan använda sig av för att svinga sig fram i den radioaktivt smittade terrängen.

Armen kan självklart också användas som ett mångsidigt vapen med en uppsjö av olika egenskaper. Du kan till exempel gripa tag i fiender eller slunga bilar och stenblock som projektiler.

Att svinga sig fram genom Ascension City påminner en hel del om hur man förflyttade sig i Activisions "Spider Man"-spel. "Bionic Commando" är däremot mycket mer linjärt och avbryts ofta av irriterande laddningstider.

Tyvärr så känns kontrollen alldeles för fladdrig och banorna är inte anpassade efter svingfunktionen.

Nivån där man ska svinga sig mellan hus och samtidigt undvika skjutgalna prickskyttar är ett tydligt exempel på det sistnämnda.

Istället för skönt flyt så studsar man ideligen in i väggar och ramlar mot en säker död i banans radioaktiva vattendrag.

Kontrollproblemen visar sig även i spelets närstrider, där kameran ofta fladdrar iväg åt fel håll i kritiska situationer.

Grafiken är däremot riktigt läcker. Miljöerna är superdetaljerade och det finns även en del riktigt tjusiga kameraeffekter som simulerar skärpedjup.

Men tyvärr så blir aldrig "Bionic Commando" mer än ett okej spel. Man har satsat väldigt mycket på den snygga ytan, men det hjälper inte, eftersom det finns en drös brister i spelkontroll, kamera och bandesign.

Grin verkar även vilja förvalta arvet med en högt uppskruvad svårighetsgrad, vilket var vanligt bland Capcoms spel under 1980-talet. Men när kamera och kontroll lägger krokben för spelaren så blir resultatet ofta mer frustrerande än utmanande.

Mer läsning

Annons