Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Biorecension: "Inherent vice"

Supertalangen Paul Thomas Anderson har gjort film av den skygge kultförfattaren Thomas Pynchons roman och resultatet är en märklig och underhållande film noir-deckare med smutsiga fötter, som dragen genom en drogtung dimma av 1970-talsparanoia.

Med en rollfigur med det fantastiska namnet Doc Sportello som huvudperson blir givetvis "What's up, Doc?" en ständigt återkommande hälsningsfras i den här filmen. Förutom att bjussa på en Snurre Sprätt-referens tjänar den också som en påminnelse till publiken om hur en del frågor är av retorisk natur. Att försöka svara på vad som egentligen händer här är nämligen ganska lönlöst.

Den ständigt nedrökte privatdeckaren Doc (en imponerande Joaquin Phoenix) är en sexig motsvarighet till "The Big Lebowskis" The Dude, med glansiga ögon och ett krossat hjärta. Han känns för det mesta lätt bortkommen i ett Los Angeles som 1970 står och väger mellan en allt mer desperat age of aquarius-dekadens och en ny hård och kylig era.

När Docs ex-flickvän Shasta dyker upp efter ett års frånvaro och behöver hjälp som en riktig Raymond Chandler-dame i nöd, startas en flummig tripp till kedjereaktion. Den är till synes fylld av märkliga sammanträffanden där Docs nemesis, polisen "Bigfoot", den mystiska Gyllene huggtanden och en snortande tandläkare dyker upp.

Originalhistorien är skriven av Thomas Pynchon och i regissören Paul Thomas Andersons händer blir den precis så proppad med Hollywood-stjärnor, ångest, nostalgi och svindlande knäpphet som man kan vänta sig. Men den sövande "The master" (2012) är mina förväntningar nere på normala nivåer. Det är nog bra. För "Inherent vice" når inte upp till Andersons mästerklass, där "Magnolia" toppar listan framför "Boogie nights" och "There will be blood".

Men trots den röriga handlingen blir det aldrig tråkigt, och det är ju detta som är Andersons styrka. Här tar han ett härligt soundtrack och skådisar i toppklass och film noir blandat med klassisk 1970-talsfilms-paranoia om systemet vs den lilla människan och tillsätter gladerotisk krydda. Det är meta, desperat, påtänt och kul. That's all folks.