Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Björklund blev inget lyft

Annons

Jag är övertygad om att Jan kommer att bidra konstruktivt till alliansen, sade statsminister Fredrik Reinfeldt då Jan Björklund valdes till ny partiledare efter Lars Leijonborg för nu ett år sedan.

Nu har vi facit. Det blev aldrig någon Björklundeffekt. Vid valet 2006 fick folkpartiet 7,5 procent av rösterna. Nästan en halvering från valet 2003.

När Jan Björklund enigt och med acklamation valdes till ny partiledare hoppades rusiga folkpartieter på ett nytt politiskt lyft. Ett sådant har helt uteblivit. I dag ligger man under det usla valresultatet.

Björklund har inte levererat och folkpartiet befinner sig i fortsatt bryderi.

Inte har det blivit bättre av utbildningsminister Jan Björklunds många märkliga turer i den för honom, och därmed folkpartiet, så viktiga skolfrågan. Temat ”ordning och reda” har vi fått höra till leda liksom om den svenska ”flumskolan”. Klagovisorna från Björklund har varit många och långa, men dåligt underbyggda.

Radiodokumentären ”Kris i skolan?” har klätt av Jan Björklunds nästan alla argument. Han har dribblat med statistik, så att de passat hans politiska ambitioner att förändra skolan. Han har inte dragit sig för att förvanska och undanhålla uppgifter.

Politik är de möjligast konst, brukar det heta, men utbildningsministern har gått ett steg längre när han presenterat sina överdrifter om en svensk skola med störst problem i världen. Detta parat med hätska och onyanserade utfall mot oppositionen

.

Allt fler är tveksamma till Björklunds skolpolitik som också blivit högeralliansens. Allt medan folkpartiet stampar på samma fläck i väljaropinionen. Det pågående skolfiaskot lär inte ge folkpartiet extra sympatier.

Jan Björklund borde i stället ta ett grepp över det faktum att alltför många av landets skolor har för stora klasser och för få lärare med behörighet medan vuxennärvaron i skolan i övrigt är alldeles för låg.

Bristen på resurser drabbar de redan svaga eleverna. De som bäst behövt hjälp och stöd har blivit utan. När det gäller kunskapsbrister i ett eller några enstaka ämnen är alla överens om att detta problem till stor del kan undanröjas om det ges möjligheter till en fungerande stödundervisning. Inte genom sortering, mätning och rangordning.

Om alliansregeringen upplevs som självgod och cynisk så uppfyller Jan Björklund denna föreställning med råge. För folkpartiet har intresset för att fånga upp populistiska politiska opinionsvindar varit viktigare än en socialliberal framtidspolitik. Det har gällt skolan. Det har gällt flykting- och integrationspolitiken för att nämna två områden. Dessutom är partiet exceptionellt toppstyrt. Björklund råder.

Folkpartiets eftervalskommission, som leddes av Stefan Einhorn, ansåg att partiet var toppstyrt och att många beslut fattades över huvud

et

på partimedlemmarna. Detta har man självfallet inte tagit till sig.

Folkpartister tycks vara ett ständigt optimistiskt släkte, därför blev Jan Björklund den yttersta av lösningar för den framtida partiledarfrågan, trots att han ensidigt profilerat sig som skolpolitiker. Klavertrampen har varit flera, inte bara vad gäller skolan. Björklund tillhörde dem som menade att Sverige skulle skicka trupper för att stödja USA:s invasion i Irak. Vad vill folkpartiet vad gäller välfärdspolitiken, boendefrågor och den nya fattigdomen?

Björklund tiger.

Om folkpartiet nu menar allvar med sin förnyelse måste socialliberalismen få större plats, men frågan är om viljan finns hos enmansorkestern Jan Björklund. Hittills tycks han arbeta för en helt annan dagordning; för de som redan har det bra på bekostnad av de som ständigt får kämpa i vårt nya klassamhälle.

Komvux. Sent omsider har högeralliansen beslutat sig för att satsa på yrkesutbildning inom Komvux. På tre år ska 1,8 miljarder kronor satsas. Låter bra, men då ska man komma ihåg att regeringen redan plockat 600 miljoner kronor av Komvux. Det finns alltså 1,2 miljarder att fördela på tre år, det vill säga 400 miljoner per år. För sent och för lite.

Bistånd. Moderaten Gunilla Carlsson är biståndsminister. Sverige ger i dag en procent av BNI (bruttonationalinkomsten) i u-landsbistånd. Carlsson tycker det är för mycket. Vi borde lägga oss på FN rekommenderade nivå på 0,7 procent. Sverige ska inte behöva dra ett större lass än andra. Var det inte bistånd till fattiga länder det handlade om?

Mer läsning

Annons