Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blåa eller röda laget? I parlamentet måste man välja

Det blå, det röda och det ljusblå laget styr mycket av politiken och uppdragen i EU-parlamentet.
För partier eller ledamöter som inte passar in i de större politiska grupperna väntar mycket torrsim.

Annons

De politiska grupperna, ibland kallade partigrupper, är ryggraden i parlamentets arbete och deras betydelse har ökat med åren.

Samtidigt har regeländringar gjort det svårare att bilda nya grupper som kan utmana de tre största – kristdemokratiska/konservativa EPP-DE, socialistgruppen PES samt liberala ALDE – och deras makt.

Förutom de tre största finns de mind-re, men jämnstora (omkring 40 ledamöter vardera) och etablerade Nationernas Europa (UEN), De Gröna och vänstergruppen GUE/NGL.

Makten består bland annat i att de större får övertaget i förhandlingar och när det gäller att placera ut ledamöter på viktiga poster. De får bättre och längre talartider än de mindre grupperna och har mer extra resurser från parlamentet.

I de stora lagstiftningsärendena får de stora grupperna en avgörande roll för hur hela parlamentet ska ställa sig i förhandlingarna med ministerrådet, det EU-organ som rymmer ministrar från de 27 medlemsländerna, och därmed också för hur lagen kommer att se ut.

– Det viktiga är fördelningen av uppdrag i utskott och som rapportörer. Ett bra exempel är Jan Andersson (svensk socialdemokrat), ordförande i parlamentets arbetsmarknadsutskott, som väl aldrig hade blivit det utan socialistgruppens stöd, säger Karl Magnus Johansson, statsvetare vid Södertörns högskola.

– Även om man kan vara respekterad som enskild ledamot så är det genom gruppen man får inflytande, säger Johansson som studerat grupperna och de partier på Europanivå som de har band till.

Ett bevis för gruppernas vikt är, säger han, att ingen svensk ledamot eller parti hittills sedan Sverige kom med i EU 1995 har velat ställa sig vid sidan av.

Mer läsning

Annons