Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Blandekonomi kräver ömsesidighet

Välfärdsstater, folkhem och blandekonomier är vad vi brukar kalla våra nordiska och europeiska samhällen. Kapitalism och demokrati går att förena. Det är grundtanken.

Annons

Inte förrän under 1900-talet ansågs privat äganderätt till produktionsmedlen gå att förlika med allmän rösträtt, yttrandefrihet och föreningsfrihet. Under 1800-talet trodde varken högern eller vänstern på denna möjlighet.

Rösträtten måste begränsas för att inte äventyra kapitalismen, ansåg högern. Kapitalismen behövde avskaffas, ansåg vänstern. Annars skulle folkets breda lager inte kunna sätta sin prägel på samhällsutvecklingen.

Av kampen mot de totalitära ideologierna under 1900-talet drog inte bara högern utan också vänstern slutsatsen, att demokrati och kapitalism trots allt gick att kombinera.

Högern insåg att demokratin kunde ge kapitalismen en bättre infrastruktur av hamnar, vägar, järnvägar och flygplatser. Samtidigt bedömde arbetarrörelsen, att klasslös utbildning, vård, omsorg, social försäkring, yttrandefrihet, föreningsrätt och arbetsrätt för hela befolkningen lättare gick att åstadkomma, om företagen kunde konkurrera internationellt.

Den nu aktuella krisen öppnar för en historisk tillbakagång i form av att radikalt minska betydelsen av allmän rösträtt och politisk frihet. En brett omfattad önskan om blandekonomi kan inte längre tas för given.

Inget europeiskt massmedium av betydelse kritiserar i dag bankerna. Demokratin anses av alla bedömare vara det primära problemet. Ingen påpekar att våra penninginrättningar av ideologiska skäl har varit alltför släpphänt reglerade. Som följd av detta har demokratierna tvingats rädda bankerna i stället för att upprätthålla och vidareutveckla välfärdsstaten.

På det sättet har det blivit politiskt möjligt att pressa tillbaka 1900-talets stora landvinning som är blandekonomin. Den allt större arbetslösheten, hemlösheten och fattigdomen kan framställas som naturlig och uppgiften vara att så långt det går förhindra att demokratin får någon praktisk betydelse.

Lika illa ställt är det med våra svenska kommentatorers förmåga att kritiskt uppfatta vad som föranleder den av specialister på karaktärsmord regisserade förföljelsen av arbetarrörelsen.

Oavsett partipolitisk skepnad fruktar högerkrafterna, att en ny socialdemokratisk partiledare kan tänkas hysa betänkligheter inför att konsekvent lägga äldreomsorg, barnomsorg, skolor, pensionssystem, universitet och sjukhus under kapitalistisk regim.

Därför är smutskastningen skoningslös. Medborgarna skall vänja sig av med att hysa tilltro till folkstyret. Historielösheten är monumental. Trots 1900-talets erfarenheter har högerkrafterna återigen bara förakt till övers för demokratin.

Sverker Gustavsson