Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla tiders, Tidholm

/

”Hilding Kvists minnen” borde i rättvisans namn få bli lika folkkär som ”Hundra­åringen”. I dag utkommer och hyllas Thomas Tidholms nya bok. Om en bitter hälsingekarl som inte gjorde ett vettigt handtag i sitt liv.

Annons

Det ser ut att ha blivit ett veck på bokpärmen. Omslaget är tryckt med fejkade skavanker, för att se ut som en gammal anteckningsbok. Svart vaxdukspärm, fläckvis bleknad.

Innehållet är enligt titeln ”Hilding Kvists minnen”. På sidorna skymtar också linjeringen, som från just ett anteckningshäfte vars sidor av någon sentida upphittare blivit lagda i kopieringsapparat.

Det är så vi ska uppfatta det. Som autentiskt. Fast baksidestexten förstås gör klart att ”Hilding Kvists minnen” inte alls är äkta utan ett påhitt av författaren Thomas Tidholm.

För en sekund tänker jag tanken. Att Hilding Kvist – trots sin enkla hemvist i genren prosalyrik – skulle kunna bli lika folkkär som Allan Karlsson, ”Hundraåringen”.

Hilding vore förtjänt av lite uppmärksamhet. För sin stackars mänskliga skröplighet. Han är en förkrympt person, en fyrkantig mansgrisprodukt av ett patriarkalt bondesamhälle. Inom sig bär han en irritation som kan svälla till förmodligen rättmätig vrede.

Hundraåringen – denna kallhamrade individualist och hänsynslösa entreprenörstyp – framstår ju helt klart som mindre sympatisk. Märkvärdigt lik en produkt av vår samtid, och det är han ju. Allan Karlssons eskapader har formen av återblickar, förbättrade till skrönor, nedskrivna i efterhand.

Hilding Kvist minnen är åtminstone till formen äkta, som om de vore tillkomna i sin tid, i ett dåtida nu. Som är första halvan av 1900-talet. Jag tror inte att Hilding blir så gammal som hundra. Rälsbussen mellan Ljusdal och Hudiksvall är ännu i bruk under hans sista dagar.

Och han har inga vidunderliga äventyr att berätta. Endast om vardagen i ett liv som aldrig spränger sina bojor. Barndomen i hälsingebygder, stränga fadern som (våda?)skjuter sig; ”mor framstupa död i bagarstugan, sysselsatt som det syntes ännu med bakningen”. Hilding äter återstoden av kakorna till den sista hårda smulan, hemkommen på permission från regementet i Gävle till begravningskaffet som i övrigt består av en ensam äldre person utan aptit.

Efter muck kör han mjölkkrukor, går på dans i parken, lassar hö, hugger i skogen om vintern. Träffar Anita och köper ”koppar med blom” i husgerådsbutiken. Men hon sviker, flyttar iväg med deras barn. ”Hade tankar på mord /och fick gömma kniven för att ej förgå mig/”. Anita kommer senare tillbaka och vill bli förlåten. Det hamnar åter pelargoner i fönstren.

Hilding är sådan att han bränner förstukvisten i vrede över hembygdsföreningens nymornade bevarariver och fläker upp hållbara eternitplattor på svärfars gamla hemman. Hilding köper begagnad bil som går sönder, blir uppsagd, säljer korna. Hankar sig fram som det hampar sig.

Åren går. Döttrarna äter saftkräm i köket och plötsligt är de vuxna. Det byggs lägenheter med elektrisk spis och sopnedkast.

Hilding stannar, i grislukten. ”Funderar nu ofta på emigration / då det mesta här tycks svårartat och / utsiktslöst /…/ Men då medel saknas / och på grund av dåligt ben / blir jag mest sannolik kvar/ på denna adress, Granåsbo 56 / Amen”.

Var han någon gång tillfreds? En kort tid flämtar en låga av ambition eller möjligen högmod. Hilding läser frugans följetongsböcker som hon lämnar på dasset. Om man skulle bli författare. Anteckningarna bär vittnesbörd av försöken. I de skrivna orden når han utanför sig själv. Men kraften rinner ur, när hon lämnar honom, kvinnan som han ägnat decennier av känslomässig förlamning att försumma.

”Lyckligaste tiden i livet

Måste varit då jag inte visste om det”.

Vanmakt är Hilding Kvists gravskrift. Denne man. För vilken relationer var ett mysterium. Han kom aldrig längre än landsvägskröken.

Thomas Tidholm, poet och barnboksförfattare, bosatt i Hälsingland, besjunger Hilding Kvist i ett minimalistiskt hälsingeepos som också handlar om människor i utkanten av en framrusande samhällsutveckling.

Verket kan inte skyllas för nostalgiskt. Bygderomantiken flagnar som lagårdsdörren. Livet är storslaget. Och så litet som en råttlort. Författaren ger Hilding Kvist en lakonisk hållning och ett språk som är samtidigt korthugget och gammaldags snirkligt.

Några anonyma svartvita fotografier ingår som illustration. Som om de funnits instuckna mellan bladen i anteckningsboken. En uppklädd yngling i vitskjorta och vattenkammat hår. Ung hustru och barn i gröngräset. Familjesammankomst under vägguret med buteljer på bordet. Den sista bilden föreställer en åldrad Hilding (en av världens många Hildingar) i sliten vadmalskostym. Han tittar lydigt mot fotografen. En vresig gammal farbror, förlikad med sitt öde.

Outsägligt sorgligt. Och alla tiders, Tidholm.

Mer läsning

Annons