Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna Jörgensdotter: Till minnet av Molly Johnson och tack för allt

Molly Johnson från Hofors gav ut en roman som räknas som en svensk klassiker – men kom aldrig själv att stå i rampljuset. För Anna Jörgensdotter blev hon en livsviktig inspiration. Tack Molly, skriver författarkollegan i ett glödande minnesord.

Annons

Molly Johnson (1931–2016).

Jag nås av beskedet att författaren Molly Johnson är död. Det är den sista november, eftermiddag med ovanligt mycket ljus, och kaffe, snus, skriva. Det är Mollys dotter, litteraturvetaren och författaren Tilda Maria Forselius som hör av sig och berättar att Molly dött, 85 år, på St Görans sjukhus morgonen den 29 november.

Dottern Tilda skrev förord till boken ”Livfjädrar - kvinnornas Sandviken”, som jag skrev tillsammans med författarkollegorna Helene Rådberg och Carolina Thorell. Hade det blivit en ”Livfjädrar” om det inte varit för Molly?

Var det inte där vi började – i ett samtal om hennes fantastiska debutroman ”Pansarkryssaren” och kvinnors så ofta undangömda, glömda skapande? Och hur den diskussionen omfattade våra förmödrars tillvaro i den hårt patriarkala bruksorten. Vilka fick de vara? Vilka blev vi?

Också Molly Johnson var ju bruksunge, född 1931, uppvuxen i en arbetarfamilj i Hofors. Hon har själv beskrivit det som att hon ”gjorde sig till” och utbildade sig till journalist i Stockholm, men det var efter att hon såg Eisensteins ”Pansarkryssaren Potemkin” på Folkets Hus-bion i Hofors som debutromanen tog form: "I fruktansvärd maskintriumf pressade sig pansarkryssaren den gyttjiga ån framåt Grusviken”. Den maffigaste inledningen någonsin i svensk romanhistoria!

Skeppet fastnar i den trånga bruksviken men matroserna tar sig i land för att försöka sprida revolutionen… Parallellt utspelar sig en historia på en avlägsen koloni, där urinvånarna står för en liksom tynande mänsklighet och skrämmer de upphöjda och liknöjda gästerna på öns lyxhotell…

Berättelsen vindlar, brett och djupt, och kallas, med all rätt, för en klassiker.

Den unga Hoforsförfattaren Molly Johnson.

Ändå är Molly Johnson ingen kändis i författarkretsar. Hon var tjugofyra år när hon skrev ”Pansarkryssaren” 1955. Efter barn/ungdomsboken ”Guje med flätorna” året därpå dröjde det nära trettio år innan nästa roman, ”Morbror Anders”, kom ut (1984). För den innerligt fina skildringen av en stukad bruksarbetare fick hon tidningen Vi:s litteraturpris, men Molly Johnson drogs aldrig till – eller fick aldrig! – något rampljus.

Hon skrev ”Mormorsboken” (1989) ihop med sin dotter Tilda, tre generationers vittnesmål om tungt arbete och stora drömmar; en bortglömd pärla. Det var skriva hon ville, men trösklarna var stora, ibland övermäktiga.

Det var dessa trösklar vi pratade mest om när vi började skriva och ringa till varandra – jag tror det var 2009.

I första brevet hon skrev till mig skrev hon (jag minns det med versaler): AKTA DIG FÖR TRÖSKLARNA. Hon menade allt möjligt: familjelivet, vardagen, ekonomin, självkritiken…

Samma år, 2009, hade jag och Helene Rådberg arrangerat en maratonläsning av ”Pansarkryssaren” på Sandvikens folkbibliotek. Olika kvinnor från bruksorten byttes av i läsningen av romanen. Äldre och yngre, med varierande bakgrund och erfarenheter, bildade en oemotståndlig kör av röster. Och Molly satt längst fram i publiken. Det var marigt att få dit henne och hon var olustig till mods över uppmärksamheten, men ännu mer stolt och rörd.

För mig var hon, och boken, länge okänd – jag tror det var en presentation skriven av min kollega Bernt-Olov Andersson som fick upp mina ögon - men när jag numer får frågan om vilken som är min favoritbok blir svaret alltid samma, och självklart. I sin debutroman lyckades hon fånga en känsla, en stämning, som på samma gång är gåtfullt abstrakt och brutalt påträngande. Det är en poetisk, ibland snudd på surrealistisk samhällskritik, som aldrig gullar med läsaren, aldrig försöker vara till lags. Jag skrev i ETC för länge sen: ”… en filosofisk klassbetraktelse; en sorgesång över omöjliga utopier. Skriven på en förunderligt fri, samtidigt sylvass prosa. Korta scener som beskriver det mest basala i människans existens: behovet av ett värde. Och vari detta värde ligger.”

Det är uppenbart att det ligger mycket arbete bakom hennes förstlingsverk, ett utmejslande av orden till exakthet – och när jag läste romanen första gången blev jag förförd av – och avundsjuk på – förmågan, formatet, hur hon lyckas få in så mycket mening på så få sidor, jag som alltid liksom vräker mig fram över boksidorna, lika delar desperat och euforiskt.

Men Molly sa inte mycket om någon eufori i skrivandet. Däremot gick det ana sig till en längtan. Möjligen också, tänker jag nu, en avundsjuka (från ett annat håll) på att leva i en samhällsstruktur som tillåter kvinnligt skapande i en helt annan utsträckning, inte minst med tanke på barnomsorg, mer jämställda relationer…

Fast just det pratade vi inte om. Hon oroade sig för mitt framtida skrivande. Hon läste mina böcker och jämförde, höll ”Änglarnas syster” högt ovanför ”Bergets döttrar”, tvärtemot etablissemanget, tyckte den sistnämnda inte flöt på lika fint. Hon var rättfram – och som en vän skriver: ödmjuk och redig – och rolig. Vi sågs i Borlänge på en uppläsning jag hade, det kändes så stort att ha henne närvarande, och så nervöst efteråt, när hon gick med mig till stationen, att jag inte riktigt minns vi vad vi pratade om, fast vi hade kunnat prata om så mycket.

Jag vet att hon fyllde anteckningsblock efter anteckningsblock med idéer och förstudier inför nya projekt. Hon fortsatte skriva, men hade stora krav på sig själv. Det var en påtaglig sorg. Jag kände så mycket igen mig, men värjde mig, låtsades att skrivandet enbart var en frizon, livrädd för att ifrågasätta – och mista – den platsen.

När jag berättar för min exmake att Molly Johnson dött säger han: Å, hon var viktig för dig.

Ja det var hon. Långt utanför ”Pansarkryssaren” och ”Morbror Anders”. Och jag ångrar att jag aldrig kom iväg till hennes sommarhus, trots alla inbjudningar, hon talade så vackert om äppelträden där, och jag var rädd för hennes trösklar, och sanningar, och hade fullt upp med mitt småbarns-vardags-liv. Vi tappade kontakten. Två, tänker jag, ganska självdestruktiva, men framförallt innerligt skapande, som behövde varandra en intensiv liten stund i livet.

Hon skulle inte tyckt om den här texten tror jag. För smetig, utlämnande. Men nu blev den så för jag tyckte mycket om dig Molly, och jag tackar dig för din revolution, för all inspiration och för ditt mod att pressa in ett ryskt pansarskepp i en oansenlig vik i en inskränkt – men också livsviktigt nyfiken – bruksort. Det går inte, förstår jag i dag, att pressa sig över de omöjliga trösklarna, allting handlar om förutsättningar, utrymme, stöd.

Jag tänker ändå, mot din vilja nog, att du skulle fått stå lite mer i ljuset av dina fantastiska verk.

Annons