Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Böckerna om oss som går hem först från festen

/
  • ENSAM. En introvert personlighet kan ses som ett handikapp i ett samhälle där det extroverta utgör normen. Helt i onödan, menar två nya böcker. Introverta egenskaper måste tas tillvara för ett välfungerande samhälle, skriver Susan Cain och Linus Jonkman. Foto: Clipart

De introverta har fått nog. Två nya böcker skildrar hur det är att leva med en introvert personlighet i ett samhälle som har det extroverta som norm. Kulturredaktionens Kristian Ekenberg har läst Susan Cain och Linus Jonkman och tror att de har spionerat på honom.

Annons

Hur lockar man så många läsare som möjligt till sin bok? Läsare är så olika. Många faller för spänningsintriger och snabba-kalori-böcker om relationer, men att hitta en minsta gemensam nämnare orsakar huvudbry.

En sak har dock många av oss som spenderar stora delar av livet med näsan i en bok gemensamt – vi är introverta. I två nya böcker om introverta personligheter och hur de förtrycks i det moderna samhället får de introverta höra hur bra de egentligen är och hur orättvist de behandlas. De introverta utgör bara en fjärdedel av mänskligheten, men betydligt fler regelbundna läsare finns i denna skara. Att fjäska för introverta är således en kassako.

Nu kanske det låter som om jag avfärdar Susan Cains ”Tyst” och Linus Jonkmans ”Introvert – den tysta revolutionen”. Inte alls. Överkompensationen för att lyfta fram de introverta personligheternas förträfflighet drar visserligen iväg lite, men frånsett dessa lite väl peppande partier erbjuder böckerna högintressant läsning.

Inte minst är det amärkningsvärt att två böcker materialiserar sig samtidigt. De introverta står på barrikaderna, är trötta på att behöva anpassa sig till de extrovertas samhälle, och författare som Susan Cain och Linus Jonkman har blivit deras språkrör. Och om författarna är språkrören så kan Tjuren Ferdinand ses som proteströrelsens symbol – han som hellre sitter under korkeken och luktar på blommorna än stångas med de andra tjurarna.

Vi vill alla gärna tro att vi är unika personligheter, så att läsa ”Tyst” och ”Introvert” blir en något knäckande upplevelse för mig. De drag som jag trodde var ”jag” visar sig bara vara en typ, dessutom en typ som är medfödd. Jag är visserligen en introvert person som kan fejka extroverta egenskaper när de krävs, men checklistorna på introvert beteende som förekommer i de båda böckerna ringar med skrämmande säkerhet in mitt liv. En motvilja mot att resa, min vana att vara den som först går hem från fester, att jag tenderar att tystna om för många samlas kring fikabordet, att jag sällan drabbas av tristess, att ett öppet kontorslandskap förekommer i mina mardrömmar ...

När böckerna till och med beskriver beteendet att smyga undan på toaletter under fester för att få egentid, känns det som om författarna har spionerat på mig.

Susan Cain och Linus Jonkman beskriver delvis två olika världar. Cain var först ut och har blivit ett slags introvertguru med sin bok och sina föreläsningar. Hon beskriver det hyperextroverta amerikanska samhället, medan Linus Jonkman anpassar sin gospel till svenska förhållanden (hans bok är stundtals pinsamt i hasorna på Cain).

När Susan Cain övertygande skildrar ett slags extrovert tyranni i Amerika, stryker hon under behovet av att en bättre balans krävs. När topputbildningar vid amerikanska universitet rensar ut de med bäst betyg för att de inte vill ha några introverta bokmalar, och när kyrkor förklarar att Gud är extrovert, förstår man att det finns en reell risk att introverta personligheter diskrimineras. En mildare jämförelse är att introverta är som vänsterhänta i en högerhänt norm. Ens liv kanske inte spolieras, men det är fan inte lätt att använda saxar.

Även om Sverige inte är lika extrovertextremt som USA, har vi på kort tid börjat röra oss i blixthastighet åt det hållet. Det var inte länge sedan som ”tala är silver, tiga är guld”-normen styrde, som Jonkman konstaterar. Nu är det svårt att klara sig igenom en utbildning för den som räds att göra sin röst hörd i större grupper.

Om Amerika sedan länge har varit en extrovert kultur, och Europa med stormsteg har gått i den riktningen, domineras Asien alltjämt av den introverta normen. Vilket skapar problem för asiatiska studenter i USA och Europa, som Susan Cain skriver om.

Att de extroverta tillåts dominera kan leda till katastrofer, menar hon. Finanskrisen som inleddes 2008 kan härledas till hur extroverta egenskaper medvetet väljs ut i toppen av näringslivet, och om det sitter någon mer introvert själ i styrelserummet så hörs aldrig den rösten (de extroverta tjattrar på). Att tuta och köra fungerar bara så länge järnvägen ligger rak framför.

Att hela befolkningen domineras av extroverta men Mensa har flest introverta medlemmar är ett faktum som presenteras i böckerna. Ett exempel på hur de introverta höjs till skyarna i de två böckerna. I en samhällsnorm där introverta drag ses som handikapp är det förståeligt om författarna vill överdriva dess förtjänster, men egentligen behövs inte bevisen för hur bättre lämpade introverta är för vissa situationer. Författarna behöver inte argumentera för att en introvert norm ska ta över, som i Asien, utan det räcker med att övertyga om att en bättre balans behövs i samhället.

Om man bara ska läsa en av dessa böcker bör valet falla på Susan Cains ”Tyst”. Men de kompletterar varandra också, inte bara i det att Susan Cain skriver om svenska förhållanden. Medan Susan Cain ger sig ut som reporter i den extroverta normen, utgår Jonkman mer från sig själv och hur han själv accepterat sin introverta personlighet.

Som mest brännande blir de båda böckerna när de närmar sig frågor om hur mycket man som introvert bör anpassa sig till normen – och även hur extroverta skulle vinna på att bejaka sina mer introverta sidor.

Som Susan Cain skriver: ”Livets hemlighet är att se till att hamna i rätt belysning. För vissa är det scenens strålkastarljus, för andra skrivbordslampans sken.”

Någonting att fundera över under den där andningspausen på toaletten.

Kristian Ekenberg

Mer läsning

Annons