Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dessa kvinnor ansågs undermåliga

/
  • Skammen i Landskrona. Kvinnorna greps för ”lösdriveri” och fraktades till Statens tvångsarbetsanstalt. De arbetade tolv timmar om dagen, låstes in i celler, observerades och    klassificerades. Nu berättar Eva F Dahlgren i sin avslöjande bok ”Fallna kvinnor” om deras öden.

Anna Jörgensdotter har läst en viktig ny bok om kvinnoslaveriet på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona.

Den enda i landet för kvinnliga lösdrivare. De låstes in och studerades som djur.

Annons

Det är 1920-tal och männen har rest i flock till stationen i Landskrona för att beskåda och skymfa de anländande kvinnorna. En kvinna stirrar skrämt mot läsaren, en annan försöker bita sig fri. De fraktas till Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, det enda i landet för kvinnliga lösdrivare. En av ordningsreglerna lyder: ”På promenaderna få endast två och två gå tillsammans, men ej arm i arm”. En annan: ”Hårkamningen skall vara enkel, lockning får icke förekomma”.

Kvinnorna arbetar tolv timmar om dagen, bland annat med att sortera ärtor för Weibulls. Låses om kvällarna in i celler. Ibland isoleringsceller. Ibland hänger sig någon flicka i lakanet eller försöker skära av sig pulsådern. Det är inget fängelse, inget sinnessjukhus. Inte då. Men tidigare. Att se avrättningarna av de dödsdömda kvinnorna var ett folknöje.

Eva F Dahlgren kom över bilder av de intagna kvinnorna när hon forskade om sin farfar i boken ”Min farfar var en rasbiolog”. Hon blev så illa berörd att hon då inte klarade av att skriva om dem. Kvinnorna observerades och dokumenterades. Mellan 1923 och 1925 mättes närmare 100 000 svenskar på uppdrag av rasbiologiska institutet i Uppsala. Vissa av Landskronakvinnorna fotades nakna, kläderna kunde dras av dem med våld.

Av sexhundra porträtt har Dahlgren främst fastnat för två. En mörk, en ljus.

Den mörka, som Dahlgren kallar Inga, rymmer från anstalten, men återvänder hungrig och placeras i isoleringscell.

Karin, född utom äktenskapet och med utomäktenskapligt barn på hem, vill ha ett arbete och en bostad så att hon kan få leva med sin dotter. Hon håller till vid regementets kaserner och tillfångatas av nitiska poliser.

Inga är berusad när hon grips. Döms till sex månaders tvångsarbete. Maxstraffet är tre år. Hon har bott på fosterhem hela livet och vill till Amerika. Hon väntar på att pappan som emigrerat ska komma och hämta henne.

Vita klutar, bomullsklänningar. De gräver i jorden. Trädgårdslärarinnan bär handskar, rädd att smittas av syfilis. ”Utearbete minskar den sexuella retningen”, anser anstaltsdirektör Gülich. Män skickar flaskor och cigaretter över staketet. Direktören bor ovanpå expeditionen med sin familj. Han tycker egentligen att kvinnorna borde agas till vett.

Assistent Wisén pendlar mellan att vara god fe och sträng missionär; hon vill omvända flickorna, känna sig behövd, men tycker inte om när flickorna trilskas och sviker. Hon representerar ändå en sorts eldsjäl och har stor betydelse för flera av kvinnorna som aldrig tidigare känt sig sedda. Hon ordnar ett bibliotek på anstalten, sätter in blommor på rummen. Hon lyckas, mer än de flesta, se till kvinnornas bakgrund, men lösningen på deras problem heter Gud.

Dahlgren berättar att kvinnorna på anstalten i Landskrona var dömda enligt tre lagar: lösdriverilagen, fattigvårdslagen och alkoholistlagen. Lösdriverilagen från 1865 dömde de sysslolösa som ansågs hota allmän ordning och sedlighet. Efter en varning skickades kvinnorna till tvångsarbete. De fick ingen rättegång.

Reglementeringen av prostitutionen upphörde 1919. Dessförinnan ansågs prostitutionen nödvändig (för att kanalisera mannens drifter) och kvinnorna registrerades och skickades på läkarkontroller. På 20-talet sågs de prostituerade istället som parasiter, ”moralisk smitta”.

1925 sorterar Socialstyrelsen in kvinnorna i olika ”psykologiska typer” varav en är ”berglärkor”; djupt förfallna prostituerade. Medan ”ligistflickorna” kännetecknas av fräckt och slynaktigt uppträdande. I gruppen ”psykiskt höggradigt abnorma” återfinns hysteriska och starkt homosexuella. ”De fall som man skulle kunna kalla rena miljöfall äro så sällsynta att man praktiskt taget icke behöver räkna med sådana fall”, konstaterar Socialstyrelsen och tillägger att de prostituerade ”icke huvudsakligen rekryteras från någon bestämd samhällsklass utan att de snarare utgör en bottensats”.

”Jag var alldeles tvungen att gå ut på gatan, ty jag hade inte mat eller dryck och inte husrum heller”, berättar en kvinna för assistenten på anstalten.

En annan säger: ”Har en gosse på två och ett halvt år på fattigvården. Har inte bott ihop med min man på lång tid, för han super så förskräckligt… Jag kan inte gå på gatan och vara nykter, men när jag haft mitt hem och mitt arbete så har jag aldrig haft någon längtan efter sprit.”

En tredje skriver i ett brev: ”Ni kan vara glad att Ni ej prövat livets bitterhet som alla lösdrivare fått gjort… Det känns så svårt att inte ha någon att förtro sig till, och som jag är förstådd av.”

I en utredning 1939 konstateras att tidpunkten för födandet av första barnet utom äktenskap sammanfaller med prostitutionens början. Kvinnorna kom ofta från landet och om de inte tillhörde de besuttna och dessutom hade fött ett utomäktenskapligt barn låg det nära till hands att bli utstött.

Under 1800-talet fyrdubblas antalet obesuttna. ”Hur försörjer man sig ärligen, som lösdriverilagen krävde, när kvinnolönerna ser ut så här?” frågar Dahlgren.

Vid utskrivning formulerar assistenterna sina domar:

”Nervös, osjälvständig, bortskämd, brutal, klena ögon, maktlysten, slarvig, kan ej rek. till ngt arbete ”. Journalanteckningar spekulerar: ”… har något inbundet och reserverat, som om hon tänkte en envis tanke: Mig skall de inte komma åt… ” Mästrar: ”Hon är mycket självgod, anser att hon kan och vet allting, och hon tycker att hon ser mycket bra ut.” Klassificerar: ”Ett obehagligt stort och brett käkparti… Stora ögon med fräck och närgången blick… ”

”Att endast vårda människor av detta slag är ett ytligt tillvägagångssätt”, menade professorn för rasbiologiska institutet Herman Lundborg. ”Varje trädgårdsmästare vet, att om man ej rensar bort ogräset, blir det ingenting kvar av den ädlare sådden.”

I boken (som är en mix av journalistik och fiktion) samtalar Dahlgren med kollegor om kvinnornas öden och samhällets utveckling. Gunnar Broberg säger: ”Berättelsen om Sverige konstruerades decennierna kring sekelskiftet 1900… Det var då vi fick nationaldag, nationalsång… Rasblandningen sågs som ett hot och de utsorterade fick representera det mörka och onda när man skulle förklara hur en så stor och stark nation ändå hade problem… Det handlar om ordning, man vill veta var man har folk. Men ju mer man klassificerar åt det ena eller andra hållet, desto räddare blir man.”

Karin Johannisson, som också intervjuas av Dahlgren, kallar det för ”ideologisk vetenskap”: ”Man behöver de besmittade och de avvikande för att veta att man tillhör de normala”. Kontroll är civilisationens honnörsord. Medelklassen projicerar allt skamligt på underklassen, och särskilt på kvinnorna.

Hallickar misshandlar dem. Poliser utnyttjar dem. Barn tas ifrån dem. ”Var ej ond på mig”, skriver en kvinna som återfallit, ”jag rår själf inte för det.” Men Assistent Wisén tappar tålamodet: ”Hyggligt folk skall inte behöva ha sådana människor omkring sig, som ej vilja vara människor!!!” Steriliseringar börjar allt mer ses som en nödvändig begränsning av ”de mindervärdigas fortplantning”.

Vem är värdefull och vem är undermålig? Dahlgren skriver att hon aldrig blir färdig med den frågan. Den gedigna forskningen har blivit en viktig och inlevelsefull bok. Stundtals tynger metaforer och reflektioner ned läsningen, och titeln liksom upprepningen av ord som ”strykfåglar” (myntat av en rasbiolog) och ”mina flickor” distanserar sig från kvinnorna. De upplevs aldrig ”svaga”. Fakta talar sitt alldeles tydliga, grymma, men också kraftfulla, språk, och Dahlgren når genom arkivmaterialet långt ut och in med kvinnornas röster, leder dem in i nutiden, och frågor kring kön, utseende, normalitet och härkomst.

En kvinna skriver från sin cell, i ett brev som beslagtas: ”Du kan tro att vi svär härinne… Något utlopp måste man ju ha för allt hat man går och bär på… till detta samhälle som tillåter detta vansinniga slaveri, de bästa åren av ens liv skall man spärras in som en brottsling eller galning och en massa människor skall leva på oss… ”

Juni 1940 töms anstalten för att bli militärförläggning och sedan flyktingförläggning.

En pensionerad vaktfru frågar retoriskt: ”Hurudana äro kvinnorna på Landskrona? Som kvinnor i allmänhet.”

Anna Jörgensdotter

Mer läsning

Annons