Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Magnus dyrkade Stalin

/

Magnus Utvik var 17 år när han började dyrka Stalin. I en uppgörelsebok frågar han sig varför. Vad hände? Vad får en ung människa att förespråka enpartistat, strejkförbud och väpnad kamp?

Annons

Magnus Utvik, numera etablerad författare, var på 1980-talet med i KPS, Kommunistiska Partiet i Sverige, ytterst i bokstavsvänsterns alfabet.

KPS bildades ur SKF/ML 1982 och upplöstes elva år senare. Partiet hade som mest mindre än hundra medlemmar.

Andra sinsemellan stridande vänsterpartier kunde enas om en sak: de var kompletta idioter.

Men Magnus Utvik trodde. Det är så han i dag beskriver tiden. Som tre år i en sekt. Han kom att älska en massmördare mer än sin flickvän. Boken heter ”Med Stalin som gud”.

Utviks politiska bana börjar hemma i Värnamo, i Vänsterpartiets dåvarande ungdomsförbund KU, Kommunistisk ungdom. Stalinisten Håkan är utsänd från Centralkommittén för att öppna ett bokkafé på orten. Magnus söker sig nyfiket dit. Han värvas med Albanienaffischer och svartvinbärste, och utvecklar ett förakt för frasradikalerna i KU som larvar runt i plyschbyxor och jordskor.

Bokens hela resonemang är förmodligen begripligare om man tillhör en generation som faktiskt minns dessa bakåtlutande danska fotbeklädnader, och om man har upplevt det livsviktiga i att kunna skilja mellan respektive bokstavskombinations korrekta ståndpunkter.

Men KPS var alltså extremare än så.

Tonåringen Magnus Utvik flyttar till Göteborg där det förhatliga KPLM(r) enligt KPS vilseleder arbetarklassen. Målet är att stjäla över deras medlemmar med hjälp av infiltratören kamrat Lars.

Magnus betalar en tiondel av sina inkomster till partiet. Kamrat Ulf hade sålt sin raggarbil och skänkt pengarna till KPS, en kvinnlig kamrat hade sålt sin ridhäst. Man fick göra sig av med sina borgerliga Led Zeppelin-skivor. Inte ens Fred Åkerström dög.

Inom KPS kunde man bli utesluten om man snackade med fel vänsterlök på Järntorget. Man kunde bli utesluten om man läste porrtidningar. Man kunde bli utesluten för trotskistiska tendenser. Vänner stämplades som revisionistiska element och raderades ur bekantskapskretsen över en natt.

Det är lätt att skratta åt dårskapen i dag. Men författaren Magnus Utvik skrattar inte. Hans tro höll på att kosta honom livet. Det har gått 25 år; först nu orkar han se tillbaka och skriva.

Magnus Utvik söker upp några av de gamla partikamraterna. Det är inte glada återseenden utan ångestfyllda möten. De bar en gemensam övertygelse byggd på lögner, där målet ursäktade medlen.

Vi är snabba och tror att de skäms – men snarare verkar dessa människor tyngas av bitterhet, av att ha blivit svikna. Hur kunde det rätta bli så fel?

Magnus Utviks driver framgångsrikt tesen att partiets ”rena” ideologi hade samma kännetecken som religiös fanatism. Han berättelse är rättfram, logisk och psykologiskt begriplig.

En före detta partimedlem vittnar om ett isande eko av tyranni. Han mötte nyligen Anders Persson, KPS ledande man (och den enda som inte anonymiserats i boken), på apoteket. ”Jag sa Kul att ses! Han sa: Det tycker inte jag.”

Men en sak gör mig fundersam, apropå gud och grupptillhörighet. Att Magnus Utvik har fått ett kulturstipendium från Svenska Kyrkan för att skriva den här boken, och att han framträdde på Svenska Kyrkans scen under Bokmässan. n

ny bok

Magnus Utvik

”Med Stalin som gud – tre tonår i en kommunistisk sekt”

(Norstedts)

Annons