Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny polisserie börjar bra

/

Annons

Man blir ju frestad att sucka, för här kommer ännu en svensk deckare. Den första i en ny kriminalserie. Jahaja.
Men bakom en litterär polisavspärrning kan förstås precis vad som helst dölja sig. ”Döden tänkte jag mig så” visar sig handla om sorgearbete. Förutom jakten på en mördare.
Kriminalkommissarie Helena Mobacke börjar jobba efter ett års sjukskrivning. Hon är mycket nära att vända i dörren på Västberga polishus i Stockholms söderförort och gå hem och dra täcket över sig igen. Hennes son dog. Hon anklagar sig själv för det som hände. Exakt vad är något som läsaren får ana sig till allt eftersom. Ett normalt liv känns ouppnåeligt. Men försöka, det är hon tvungen att göra.
Första fallet på Mobackes nya skrivbord är en person som blivit överkörd av ett tunnelbanetåg. Bara det inte är ett barn, tänker hon. Offret visar sig vara en 17-årig pojke. Mobacke tar utmaningen att ge mamman dödsbudet. Det är som att möta sig själv.
Killen har blivit knuffad ner på spåret. Tunnelbanemordet följs av ytterligare ett. Löpsedlarna sprider skräck om en okänd kapuschongman på perrongerna.
Helena Mobacke undviker de stirrande blickarna i polisens personalmatsal. Alla vet om tragiken som drabbat henne. Men till personerna i den egna utredningsgruppen är relationer oundvikliga. Pålitliga Simon, effektiva Therese, karriäristen Niklas, trötta veteranen Herman. Snabbt utmejslade karaktärer så redo att ingå i en tv-serie om Stockholmspolisers haltande privatliv i skuggan av svårlösta brott, att de nästan skulle kunna befinna sig en pastisch.
Men det tycks inte bekymra författaren Johanna Mo. Hon använder miljö och deckarens spänningselement för att gestalta Mobackes sorg. Som polis konfronterar man döden utan smink och inlindade fraser. Det finns tusentals prismor där känslorna kan speglas. Tusentals lika olyckliga som hon. Även vägen ur sorgen är ett mysterium att knäcka.
Helena Mobacke har åtskilliga kvinnliga svenska polisromankolleger. Malin Fors i Mons Kallentofts årstidsserie exempelvis, eller Jeanette Kihlberg i trilogin om Kråkflickan, eller Ann Lindell i Kjell Erikssons Uppsalasvit. Dock mer sällan enbart poliser. Deras personliga bekymmer vidhäftar dem. Många tycks på liknande sätt dömda att drabbas av tvivel på sig själva som yrkespersoner trots sin uppenbara kompetens. Manliga deckare får vara olyckliga sluskar utan att behöva tveka en sekund om sin förträfflighet som brottsutredare.
Författaren Johanna Mo påminner dock mer om Karin Alvtegen; det är samma mix av skuld och dramatik. Helena Mobackes tröstlösa tillstånd ljuder som en bordunton genom boken (avsnitten med de övriga i gruppen blir andningshål).
Porträttet av Mobacke känns bara påbörjat. Men mycket omsorgsfullt påbörjat.
Pengarna som bekostade inspelningen av Camilla Läckbergs Fjällbackamord kunde garanterat sparats till ett bättre tillfälle. Jag vet redan vad jag skulle föreslå.
Bodil Juggas

Annons