Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Översättaren får skina

/
  • Årets Dagermanpristagare Anders Bodegård, översättare, får ta emot priset för sina egna insatser för litteraturen men också som representant för alla översättare.
  • Juryns ordförande Arne Ruth läser upp motiveringen.
  • Anders Bodegård i samtal med Dagermansällskapets Bengt Söderhäll.

En översättare får kliva fram inne i Dagermanrummet på Laxön. Annars är de vana att stå i bakgrunden, vara ett språkrör åt författare som behöver hjälp för att erövra ett nytt språk.

Annons

Han heter Anders Bodegård, årets Dagermanpristagare. Översättare av bland andra Wisława Szymborska och Czeslaw Milosz. Ett bord har dukats upp inne i Dagermanrummet med några av hans översättningar. För gemene man är Anders Bodegård måhända inte ett känt namn, men för människor som lägger märke till vem som har översatt romanen som de läser är hans namn bekant.

Saken är den att vi inte är så många som uppmärksammar översättaren. Och det är en av anledningarna till att Dagermansällskapet har valt att ge årets pris till en översättare.

– Vi tilldelar det en symbolisk innebörd, säger Arne Ruth. Vi ger priset till Anders men markerar samtidigt att översättaren är viktig.

Ett litet språkområde som det svenska skulle vara hjälplöst avstängt från omvärlden om översättarna inte fanns där i bakgrunden. Ett land som delar ut ett Nobelpris i litteratur måste ha en stark översättarkår som ger en svensk språkdräkt till världslitteraturen.

När Dagermansällskapets Bengt Söderhäll ringde och frågade Anders Bodegård om han vill ta emot Dagermanpriset – de frågar alltid – befann han sig i Paris och hade just köpt på sig en trave Dagermanböcker översatta till franska för att dela ut till vänner och bekanta. Ett av livets märkliga sammanträffanden.

Anders Bodegård har i sin roll som översättare ett slags utifrånblick på den svenska litteraturen, och han intygar att Dagerman tillhör en av de stora utanför Sveriges gränser – större än vad vi tror.

– Ryszard Kapuściński sa att det var nödvändigt att läsa Stig Dagermans ”Tysk höst” för den som vill bli en bra reportageskribent, säger han.

Herrarna i Dagermansällskapet myser lite när de får höra de orden.

Franskan och polskan är Anders Bodegårds språk. Han har i Aftonbladet kallats för ”Sveriges främsta översättare”. Men han blev översättare sent i livet, hade ursprungligen siktet inställt på en helt annan bana som diplomat. Tidigt 1980-tal bodde han i Polen när en militärkupp krossade fackföreningen Solidaritet och undantagstillstånd härskade på gatorna. Den underjordiska litteraturen frodades och Anders Bodegård, med sin skrivmaskin som gav 17 kopior, blev en viktig spridningskälla för de förbjudna texterna. Att sprida litteratur blev en politisk handling.

– Jag upptäckte att jag kunde läsa genom att översätta. Så insåg jag: Jag är ju översättare.

Om Dagermanpriset gått till en författare, hade det varit naturligt ett tipsa om ett eller ett par centrala verk i författarskapet. Vilken översättning ska man då läsa av pristagaren? Han lyfter upp Witold Gombrowicz dagböcker från bordet där ett porträtt av Stig Dagerman vakar över dem.

– Gombrowicz är mitt främsta arbete vid sidan av Szymborskas dikter.

Wisława Szymborska fick Nobelpriset 1996 och Bodegård var, som översättare, delaktig i det priset. Han ger fascinerande bakom-kulissen-inblickar i hur hon reagerade på priset, som hon helst hade tackat nej till men som hon var för artig för att neka.

Vilket kan ses som en förklaring till att Dagermansällskapet frågar först innan de delar ut sitt pris.

– Hon ville absolut inte ha det. Hon ville inte ha ståhejet.

En annan skalp i karriären var att få nyöversätta Flauberts ”Madame Bovary”, romanernas roman, översatt flera gånger tidigare. Så varför översätta den igen?

– Vad är en klassiker? Ett kriterium är ett verk som måste återöversättas.

Samtalet glider in på vilka kvaliteter som en bra översättning har. Vilket inte är lätt att peka ut. Känns det rätt så känns det rätt. En insikt som Anders Bodegård ger är att ett misstag som översättare ofta gör är att översättningen är längre är originalet. Som om översättaren adderar ord för att inte missa några nyanser. Där är Anders Bodegård sträng. Inte en stavelse mer.

Vi pratar också om översättningens villkor i Sverige. Anders Bodegård var en av grundarna till översättarutbildningen på Södertörns högskola som lades ner häromåret. Allt de byggt upp raserades snabbt. Han är inte nådig i sin kritik av skolans ledning.

Inte heller i kritiken av Putin. Rysslands starka man som nu har förbjudit svordomar i massmedia, litteratur och film. Något som onekligen påverkar en översättares arbete. Hur hanterar hans ryska kolleger det förbudet när hen översätter svordomar i litteratur från länder som tillåter de förbjudna orden?

– Putin är det farligaste som har hänt på 100 år.

Efter en timmes samtal om översättarens roll i litteraturen växer en helt ny förståelse fram för yrkets glädjeämnen och vedermödor. Vilka egenskaper har då en bra översättare, förutom ett brinnande engagemang i litteraturen (och en kyrkråttas ointresse för världsliga rikedomar)? Måste man vara som mest bekväm i bakgrunden?

– På sätt och vis är man en smygare, svarar Anders Bodegård som ändå konstaterar att han har haft turen att översätta polsk litteratur och i Polen har man förstånd att uppskatta de översättare som ger landets litteratur spridning.

Men uppskattningen finns inte bara i Polen. Nu finns den på Laxön i Älvkarleby också.

Annons