Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vår tids ättestupa

/
  • I boken ”Så dödar vi en människa” beskriver Stefan Gurt sin pappas sista tid i livet, på ett demensboende. Jag var tveksam först till att skriva boken, eftersom pappa blir ganska utlämnad. Men jag ville inte att det skulle vara en förskönande skildring utan att det skulle vara som det var”, säger han själv.

Trots att jag visste att boken skulle sluta med pappans död på hemmet, läste jag i andlös spänning.

Annons

Boken liksom läste sig själv, för mig, jag ville ha mer av Stefan Gurts avslöjanden. Men ville jag egentligen veta så mycket om makt och vanmakt i hans barndomsfamilj och i hans föräldrars relation till varandra? Jo, jag ville det, för att få syn på min egen historia.

Titeln lyder ”Så dödar vi en människa”. Lätt gjort, vi stänger in henne på ett äldreboende! Det tar cirka tre månader bara, så är vi av med henne. Berövad all värdighet och positivt livsinnehåll väljer många att påskynda döden, skriver Stefan Gurt efter samtal med en läkare som arbetat inom äldrevården. Självsvält är vanligast, man samlar tabletter till en slutlig dos eller hoppar från balkongen. Läkare bidrar med tung medicinering som gör att de gamla inte orkar äta.

Men Gurts analys handlar lika mycket om anhörigas syn på åldrande och sjukdom. Han är själv sonen som vittnar om sina fyllda dagar: Jobbresor, köksrenovering, aktiviteter med barnen. Det kunde gå månader mellan besöken, och ändå bodde de i samma stad. ”Hur kunde jag ha varit så blind och upptagen att jag inte förstod vidden av hans ensamhet?”

Stefan Gurts kinesiska svärmor förfasade sig, när hon såg hur det gick till i Sverige. Hon hade varit med om japansk ockupation, inbördeskrig och Maos kampanjer, sov fortfarande bara några timmar per natt av rädsla för bombräder och säkerhetspolis, hon väntade i åratal på att maken som var dömd till döden skulle avrättas (han frigavs senare). Allt detta och mer hade hon sett, men ett svenskt servicehus var för henne höjden av omänsklighet. Hon fick till ett kaotiskt gräl om detta på Stefans mormors serviceboende, kvinnorna grät och han blev arg. Han förstod inte då att hon faktiskt hade rätt.

Stefan Gurt är förfärande ärlig. Han inleder ett kapitel: ”Min familj var inte en lycklig familj, Jag vet inte exakt i vilken ålder jag förstod det.” Komiskt beskriver han släktbesöken i Kina, ibland är det rena farsen. Porträttet av svärmor: Tjock, gapig och gränslös, sittande på botten nära stranden med en badring under de tunga brösten. Det stöter mig först att han tre gånger kallar svägerskan för ”Lis harmynta lillasyster”, men hon ägnas sen ett kapitel om handikappet, familjevåld och hur en make förmås att bättra sig.

Spänningen kommer just av Gurts förtroendefullt intima tilltal och vägran att idyllisera i granskningen av familjemönster. Han sätter fingret på hur vi tar avstånd från ursprung och sammanhang. Vart leder undvikandet av släkten, när man väljer vänner, jobb och renoveringar? Rakt till ättestupan.

Min pappa, 99 år, slutade äta i somras när han bröt foten och kom på hemmet. Efter ungefär tre månader reste vi i hast från olika delar av landet för ett sista möte. Men så blev han förälskad i en sköterska. Nu har han börjat motionscykla igen och planerar nästa kalas.

Anne Brügge

Mer läsning

Annons