Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Verkligen Virdborg

/

Viktor faller överbord när färjan ska lägga till, är nära att drunkna och blir sedan inlåst och illa behandlad av sina räddare.

Annons

Det är spännande som i en thriller redan från första sidan i Jerker Virdborgs nya roman, ”Staden och lågorna”.

Virdborg är den store epikern i sin generation och här befäster han den positionen ytterligare. Samtidigt är han stilsäker (utan att därför krama sönder formen eller språket). Som när Viktor blir uppfiskad och återvänder till livet. Då befinner han sig i ett egendomligt svävande tillstånd, som om han vore kvar under vattnet och långsamt sjönk till botten och den stämningen följer oss sedan. Svävningen når Virdborg bland annat genom att glesa ut, dra isär och slå in oväntat mycket luft i texten, att snabbt flytta texten mellan sidorna, som tycks glida undan inför våra blickar.

Viktor begriper inte var han hamnat och det gör inte vi heller. Det finns plast, armbandsur och flytvästar i inledningen men allt sådant är borta när han vaknar upp efter olyckan. Då är han i en medeltida eller förindustriell miljö, i ett Stockholm med hästkärror, krucifix, vasstak och gamla mynt.

Männen som håller Viktor fången driver in pengar från olika småhandlare som de hotar och trakasserar. Rätt som det är går de in i ett stall och mördar en karl. Det hela är både våldsamt och overkligt som i en filminspelning.

Han blir svårt mobbad av en skara kvinnor, rymmer efter en tid, stjäl och håller sig dold på en vind. Längre fram tycker Viktor plötsligt att han kommer in i en av de lokaler där han en gång arbetade men nu är huset en primitiv bordell.

Man läser ett par hundra sidor och vet fortfarande inte hur han, en modern människa, har hamnat i det förgångna. Han minns inte själv vem han är eller sitt förflutna (men har med sig listor från ett modernt försäkringsbolag i sin väska). Plötsligt blir han vittne till mordet på Axel von Fersen, marskalken som trampades, sparkades och slogs ihjäl av en folkmassa 1810.

Sidorna är laddade med förvecklingar, stark spänning och stor dramatik men själva strukturen är obegriplig. Är huvudpersonen galen? Drömmer han? Eller faller han som Alice ner i ett hål i verkligheten? Samtidigt är prosan, som alltid i Virdborgs böcker, hyperrealistisk, sinnlig, nästan maniskt registrerande.

Jag ligger alltid lågt, meddelade författaren en gång, och försöker förklara så lite som möjligt. Fast kan man mörka på det viset i en hel bok? Antagligen inte. Den finns förstås där nere, i undertexten. Men det är svårt att läsa på djupet, man hinner inte. För ”Staden och lågorna” är en riktig bladvändare.

Så känner Viktor igen det hus han bodde i med frun och barnet, vi förstår att de två blev innebrända medan han själv befann sig på annan ort. Kanske gick han sönder då.

Så börjar det gamla slottet brinna. Det är en magnifik och fasansfull skildring, romanens höjdpunkt. Men Tre Kronor eldhärjades 1697. Vi har hoppat i tiden igen! Också metaforerna är kronologiskt avstämda: dånet från slottsbranden ”lät som när en väldig boskapshjord om och om igen sprang över en fällbro”.

Kritikerna har pekat på att ingen i Virdborgs generation skildrar latenta hot som han; men i den nya romanen är hotet lika uttalat som våldsamt från första sidan. Viktor är ständigt rädd att få en kniv i ryggen, ett slag i skallen eller en muskötkula mellan ögonen; när som helst, tänker han, kan de dräpa mig. Och hans flykt blir till en infernovandring i en förfluten, förråad tid.

Dan Sjögren

Annons