Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bönans guldfiskar

Del 45 av 50 Sedan tidig morgon har Bönafiskaren Sture Nordin hållit granrisbrasan i ugnen vid liv. Röken som stiger förvandlar långsamt silverströmming till guldböckling.

– Det görs lika sedan 1850. Det är ett hantverk, säger Sture

Det är svårt att säga om Sture Nordin föddes med sina djupblå ögon eller om de tagit färg av ett liv på havet.

På 40-talet fanns 22 båtlag, bara i Bönan. Sture började fiska strömming, som sin pappa, när han var 14 år.

– Förr gick man bara på känslan när man sökte stimmen, berättar Sture. Nu har man förstås ekolod.

När han var 28 hittades faderns båt tom ute på vattnet, och Sture och hans mamma axlade gemensamt ansvaret för fisket och rökeriet.

Sture lägger ruska efter ruska på brasan. När lågor flammar upp dämpar han dem lätt med fuktat granris.

– De ska ju förbjuda det här snart, säger Sture. Fisken ska ”rökas” i elektriska ugnar. Med konstgjord arom. Det är tydligen för mycket partiklar i det här, konstaterar han.

– Men när vi är borta kommer man att sakna oss.

Sture låter mig förstå att han inte hade någon större självkänsla förr. Han var blyg tidigare, säger han. Men med åren har han börjat säga sin mening.

Om fiskekvoter, dioxinlarm, sälskador och utarmningen av födkrokar både på landsbygden och längs kusten.

– I dag känner jag en oerhörd stolthet över det jag gör. Och det är mycket tack vare kunderna.

Sture återkommer många gånger till sina kunder. De har stöttat honom igenom bekymmer som dykt upp genom åren. I gengäld har det alltid funnits böckling att få.

– Ett kast böckling, vet du hur mycket det är? undrar Sture plötsligt.

Klart jag vet. Eller? Hur många var det nu? Jag blir tom i huvudet och hastar fram ett ogenomtänkt svar.

– 21?

– Men flicka, hur många gluggar har du mellan fingrarna på en hand? dundrar Sture och spänner de blå i mig.

Sture tappar tålamodet medan jag av oförklarlig anledning tvekar.

– Fyra!

Han börjar tömma den stora röken. Spett för spett hakas den guldskimrande fisken av och läggs omlott i lådor om tre kilo. Strömming som varit för mager och reducerats till torra pinnar, åker ned i vasken.

Ungefär samtidigt hörs fotsteg knastra i gårdsgruset. Ingemar Lenströmer, som håller till på Limön, är den otåligaste av dagens kunder.

– Jag vill ha regnbåge. 80 kronor? Då tar jag böckling för 20.

Sven-Erik ”Hemska” Jonsson är näst på tur. Han brukar köpa strömming varje vecka och ta med den till en annan pensionär där de steker den tillsammans.

– Ibland får jag ”skrammel-böckling” som Sture inte kan sälja, den kan man göra pastej av, säger ”Hemska” Jonsson.

Sture och Sven-Erik hemfaller åt prat om förr. Om jäntorna från Eskön som drog ned rullgardinen framför näsan på Sven-Erik och hans kompis fast de hade cyklat med dem genom skogen ända hem.

– Jag kommer på sista april, hojtar Sven-Erik till Sture innan han ger sig av.

– Det här att kunderna väljer att komma hit och handla, det går inte att köpa för pengar. Den känslan..., säger Sture och fortsätter packa nyrökt böckling.

Själv blir jag våldsamt sugen på pepparlax. Men jag har förstås inga kontanter. Man har ju inte det numera.

Det ordnar sig ändå. Jag får ett postgironummer och Sture präntar mitt namn och nummer och summan ”220” i anteckningsboken med svarta, vaxade pärmar.