Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bonjour tristesse?

Annons

Det här är bara en oroskänsla. Jag kan ingenting bevisa. Men hur står det egentligen till med Frankrike?

Ni har hört talas om 60-talets ”franska våg” som revolutionerade filmskapandet i hela världen.

Nu är det som om ett gigantiskt utsläpp med tjockolja skitar ner kusten. För det kan väl inte vara enbart Gérard Depardieus enorma kroppshydda, större för varje roll man ser honom i, som kväver landets filmliv?

Förra året gjorde han åtta filmroller, 2008 lyckades han hinna med inte mindre än tolv.

Det vandrande marmorblocket Gérard Depardieu dunkar ner i till exempel nya komedin ”Potiche” (som för all del är ganska trevlig men det brukade ju inte vara dumsnack utan intelligent konversation och förfinad atmosfär som utmärkte exporten av franska filmer).

I våras kunde Gävlepubliken se Frankrikes sceniska nationamonument i ”Mina eftermiddagar med Margueritte”. Och som han syntes. I varje bildruta. Den överdosen Depardieu plus romantisk komedi har jag inte kommit över än.

Kanske därför som jag nyligen medvetet valde bort att gå på en förhandsvisning av ytterligare en ny komedi med Gérard Depardieu, ”Den siste mammuten”. Ja den heter faktiskt så. I original dock enbart ”Mammut” – döpt efter den motorcykel som Depardieus rollfigur, en pensionerad slaktare, semestrar runt på. I svensk översättning får titeln åtminstone viss ironisk anstrykning.

Filmkritiker brukar inte lämna salongen hur bedrövlig en film än är. Men vi stod inte ut längre än 20 minuter, vittnade två recensenter efter visningen.

Bland kommande franska filmer finns också ”Franska nerver”. Faktiskt utan Depardieu. Men en romantisk komedi, bien sûr. Om passioner och passion för choklad. Enbart trailern är söt så det räcker.

Allt kan förstås inte vara bonjour tristesse. Det görs säkert intressanta filmer i Frankrike. Det finns intressanta filmer också bland de som kommer till Sverige. Som senaste årens franska Oscarsbidrag ”En profet” och ”Gudar och människor”, och publikfavoriten ”Igelkotten”.

Men medan vi väntar på en ny fransk storm syns bara de fjäderlätta komediernas vågkrus. Och en koloss som sitter i båten.

Just när jag håller på att dränkas av Depardieu kommer tillfällig räddning i form av ”Små vita lögner” (Sverigepremiär 30 september). En fransk relationsfilm som höjer sig över ytan. Så här smart kan roligt och romantiskt också vara!

Det handlar om några kvinnor och män i 30-årsåldern som träffas i samma vackra sommarhus varje år. Men den här gången utan Ludo som ligger för döden efter en trafikolycka.

Allt och ingenting är sig likt i vännernas förhållande till varandra.

”Små vita lögner”, skriven och regisserad av Guillaume Canet, kunde vara en hyllning till både Bertrand Taverniers ljuvliga ”En söndag på landet” (1984) och Lawrence Kasdans sköna ”Människor emellan” från 1983. Tillbaka till 80-talet? Ja, som det ser ut just nu, hellre det.

Mer läsning

Annons