Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bosnier bäst på Svenssonliv

/
  • GODA GRANNAR. Bosnierna som kom till Sverige under kriget på 90-talet i det forna Jugoslavien kom snabbt in i det svenska samhället, jämfört med många andra flyktinggrupper. En framgångssaga, kallar forskarna integreringen av de bosniska flyktingarna i det svenska samhället. Senad och Senka Klipic (på bilden tillsammans med grannen Per Engström) lever Svenssonliv i Sandviken med villa och jobb på Sandvik respektive inom vården.
  • EUROPAS SMÅLÄNNINGAR. Sutka Ramic visar trädgården vid familjens nya villa i Sandviken. Familjen har, likt andra bosnier i Sandviken, lämnat de lägenheter som de bodde i när de kom hit och flyttat ut i villaområdena. Hennes man Sefko Ramic ger bilden av bosnierna som en hårt arbetande grupp som kämpar för att få tillbaka det som de tvingades fly från i hemlandet.
  • GODA GRANNAR. Bosnierna som kom till Sverige under kriget på 90-talet i det forna Jugoslavien kom snabbt in i det svenska samhället, jämfört med många andra flyktinggrupper. En framgångssaga, kallar forskarna integreringen av de bosniska flyktingarna i det svenska samhället. Senad Klipic (på bilden tillsammans med grannen Per Engström) lever Svenssonliv i Sandviken med villa och jobb på Sandvik.

[DENNA ARTIKEL PUBLICERADES 2008-08-17] Forskarna kallar det en framgångssaga. Trots att bosnierna kom till Sverige under 90-talets ekonomiska krisår har de lyckats bättre med att komma in i samhället än många nadra flyktinggrupper. Arbetarbladet träffar två bosniska familjer i Sandviken och frågar om de själva känner igen sig i den bilden.

Annons
[DENNA ARTIKEL PUBLICERADES 2008-08-17]

Vi sitter i framgångssagans trädgård.
En helt vanlig trädgård i villaområdet Örta, Sandviken, möjligtvis mer välskött än andra trädgårdar i grannskapet. Det är en plats som man inte förknippar med ordet ”flykting”, för bilden av flyktingar i Sverige är miljonprogramsmisär, arbetslöshet och bidragsberoende. Inte en ljummen, stilla sensommarkväll med gräsmatta under fötterna i villaidyllen.

Men bosnierna Senad och Senka Klipic kom till Sverige som flyktingar under kriget i det forna Jugoslavien under 90-talet, och nu lever de Svenssonliv i Sandviken.
De är en del av den ”framgångssaga” de bosniska flyktingarnas integration i det svenska samhället har utgjort, för att använda ett ord från forskningsrapporten ”Ungdomars och invandrares inträde på arbetsmarknaden 1985–2003”.
När så många flyktingar fastnar i det ”utanförskap” som den borgerliga regeringen tycker om att prata om, har bosnierna tagit sig in bakom villahäckarna, och de har välkomnats, åtminstone att döma av det vänskapliga smågnabbandet mellan paret Klipic och deras granne Per Engström, som kommer över och pratar lite om sina grannar när vi är på besök.
Vad har bosnierna som andra
flyktinggrupper saknar?
Professor Jan Ekberg vid Växjö Universitet, som bland annat forskar kring nationalekonomiska effekter av invandring, pekar på tre faktorer.
Ett: Bosnierna flydde inom Europa, de var kulturellt lika svenskarna och risken för diskriminering var mindre.
Två: Arbetsmarknadspolitiska program sattes in.
Tre: Många hade bra utbildningar.
– De var flyktingar inom Europa, och arbetsgivarna kunde förvänta sig att de kom från ett liknande utbildningssystem som det svenska. Med utomeuropeiska flyktingar kan arbetsgivarna ha svårt att veta vad utbildningen egentligen betyder, säger Jan Ekberg.
Andra faktorer finns också. Som att bosnierna är Europas smålänningar. Vi kommer till den faktorn senare.
Ett par timmar tidigare sitter vi på verandan till familjen Ramic nybyggda hus i stadsdelen Västanbyn. Sefko Ramic sitter lutad åt sidan i stolen och berättar sin egen version av bosniernas flykt till Sverige och, i deras fall, Sandviken. Till stöd har han sin fru, Sutka Ramic, och de två inbjudna vännerna Senad Klipic och Bejruzin Hadzic.
Mycket av det som forskningen kring bosniernas integration påvisat finns med även i deras version. Men det finns delar som de värjer sig emot, som omnämnandet av ordet ”framgångssaga”.
Visst, de har flyttat från hyreshusen i Björksätra till villor, de har jobb inom Sandvik (de flesta bosniska männen i Sandviken) och vården (kvinnorna), men de flydde från en hög standard.
– Vi har kämpat för att bygga upp det vi hade i Bosnien här, säger Bejruzin Hadzic.
Just det återkommer flera gånger under samtalet, det förlorade livet i Bosnien som de under åren jobbat hårt, mycket hårt, för att återerövra.
– Kolla på våra arbetstider. Vi ställer alltid upp och arbetar, säger Sefko Ramic.
Och det är där vi återvänder till faktorn bosnierna som Europas smålänningar. De bosnier som det har gått allra bäst för kom till Gnosjö-trakten, och i ett reportage i tidningen Fokus dras parallellerna mellan bosnier och arketypen av smålänningar.
Arbetssamma, driftiga, en hård press på att göra rätt för sig.
I Sandviken försörjer sig samtliga bosnier i arbetsför ålder sig själva, enligt dem själva, och det finns ett socialt tryck att inte ligga andra till lags.
Det nya Svensson-livet i Sverige har kunnat byggas upp med långa arbetstimmar och försakelser.
När de berättar om sina nya liv i Sverige finns det ett sorgset eko av en förlorad glans.
Professor Jan Ekbergs tes att bosnier råkar ut för mindre diskriminering än andra flyktinggrupper, får dem att överrösta varandra över kaffekopparna. Sefko Ramic menar att diskriminering bland annat syns i sämre löneutveckling, medan Senad Klipic ser mer försonande på den svenska arbetsmarknaden.
– På Sandvik är det bra, där finns inte någon diskriminering, säger han.
Många bosnier som kom till Sandviken under kriget har dragit vidare, oftast söderut. Till bättre arbetsmarknad och kortare avstånd till det gamla hemlandet. Det finns en viss kritik av hur Sandvikens kommun hanterade flyktingarna från Balkan, och den bekanta bilden om svenskar som har det svårt att öppna upp och visa vägen in i samhället. I Småland, bland annat, kunde en tidigare generation av arbetskraftsinvandrare från det forna Jugoslavien lägga goda vitsord, sträcka ut en hjälpande hand.
– I Sandviken kände vi ingen, säger Senad Klipic.
Hur bosnierna har klarat sig i Sverige skiljer sig markant beroende på vilken kommun de bor i, och statistiken visar att sysselsättningsgraden bland männen varierar mellan 37 och 90 procent. Under krigsåren kom nästan 48 000 individer, utspridda
i 250 kommuner.
Även om de själva snabbt har funnit sig tillrätta i Sandviken, gäller det i än högre grad för deras barn, som nästan bara umgås med andra ungdomar som har svenskfödda föräldrar. De tror att barnen lättare har kunnat integreras i Sandviken jämfört med i storstäderna. Och de har förhoppningar om att barnen ska kunna få det lika bra som de själva hade det i Bosnien, innan allt rämnade.
– Nästa generation får det bättre.
Tillbaka till villaträdgården i Örta. Senka Klipic slår sig motvilligt ner intill sin make för att låta sig fotograferas. De är nyss hemkomna från Bosnien, där familjen har träffats för första gången på 15 år, och hon håller på att städa och vill inte fångas på bild i städtagen.
Vi beskriver bosnierna som en grupp, men självklart är de individer med olika erfarenheter och drömmar, och svårast blir det att få en bild av hur de tänker sig framtiden. Sverige eller Bosnien.
Men efter resan till det gamla hemlandet vet i alla fall Senka var hon nu hör hemma.
– Det var skönt att komma tillbaka hem. Nu är det här hemma, säger hon, och ser upp mot deras vanliga trädgård och vanliga villa i det som forskarna kallar framgångssagan.

Annons