Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bosse och hans far sågs igen efter 60 år

Bo Romin var över 60 år när han träffade sin pappa första gången. Då hade de brevväxlat sporadiskt under nästan 30 år.

– Efter fem minuter kändes det som om vi hade känt varandra hela livet, berättar Bosse om mötet för 14 år sedan.

Annons

En flagga med Gotlands landskapssymbol vajar vid entrén till familjen Romins radhus och gotländskan kan skönjas när Bosse berättar om uppväxten på ön.

– Min pappa försvann ur min värld när jag var ett år. Jag bodde mina första år med mormor och morfar innan mamma gifte om sig.

Den nya familjen bosatte sig i byn Fide på södra Gotland och Bosse fick två halvsyskon. Efter sju år i folkskola tvingades han börja försörja sig själv.

– Lärarna tyckte att jag skulle fortsätta läsa, men min styvfar sa att det var onödigt, berättar han.

Bosse flyttade hemifrån som 14-åring och fick jobb, först på bageri, sedan på en bondgård. Där lärde han sig köra häst, men fick ytterligare en vetskap som därefter har präglat hans liv, nämligen att sprit kan smaka förfärligt illa.

– Jag var ute med häst och vagn och plockade sten. Eftersom jag var förkyld gick bonden efter medicin åt mig. Han kom tillbaka med starksprit med vitpeppar; jag trodde att hela halsen skulle försvinna, berättar Bosse.

Efter ännu ett bagerijobb hemma på Gotland var det dags för värnplikt vid signaltrupperna i Uppsala. Bosse blev kvar i stan efter muck och fick anställning vid Ica-bagerierna. Lumpen hade väckt hans idrottsintresse och han fyllde fritiden med friidrott och skidåkning, något han hållit fast vid genom alla år.

Kanske bidrog bondens pepparsup till att Bosse en kväll hängde med några nyfunna vänner till dansen på IOGT-NTO. Där träffade han sin blivande fru Linnéa, som liksom han själv hade valt ett liv utan alkohol. Engagemanget i nykterhetsrörelsen har följt Bosse genom livet och han dricker aldrig något starkare än lättöl.

– En del tycker att man är konstig om man inte dricker, men jag kan dansa och sjunga utan alkohol, säger han med ett leende.

Bosse och Linnéa flyttade till Gävle sedan hon som nybliven hushållslärare fått jobb vid yrkesskolan. De gifte sig och efter ett par år på Konditori Princess bytte Bosse yrkesbana och blev installatör på Televerket. Familjen hade utökats med en dotter och en son och bodde i Sätra när Bosses mor gick bort 1970.

– Strax efteråt tog jag beslutet att söka upp min far. Jag skrev ett brev och fick svar. Han hade ny familj, så det kanske kändes lite konstigt när jag hörde av mig.

Brevväxlingen fortsatte sporadiskt under många år tills en dag i slutet av 1990-talet, då Bosse fick ett urklipp skickat från släktingar på Gotland. På tidningsbilden såg han för första gången sin far Aron, då 89 år och deltagare i ett gotländskt motionslopp för cyklister. Bosse visar bilden av en spänstig man med fast blick och många drag som liknar hans egna.

– Jag tog reda på adressen och skrev ett långt brev. Efter det tog vi kontakt på riktigt.

Bosse minns känslan då han stod utanför faderns port i Visby och samlade mod för att gå in och möta honom i verkligheten.

– ”Hur sjutton ska det här gå?”, tänkte jag.

Mötet blev känslosamt. Bosse och hans pappa omfamnade varandra och kände direkt samhörighet.

– Jag tror att jag så något i stil med ”här kommer din förlorade son”. Samtidigt enades vi om att inte gräva mer i det som varit utan gå vidare.

Bosse fick två halvbröder på samma gång, Åke och Anders. Åke har han träffat men Anders avled för två år sedan, bara några dagar innan Bosse skulle hälsa på honom för första gången. Bosse var med och begravde brodern som han aldrig hann möta.

– Det var en märklig känsla att stå vid graven och krama om min halvbrors barn.

I somras fyllde pappa Aron 100 år och Bosse åkte till Visby och firade honom. De hörs på telefon en gång i veckan och har mycket att prata om, inte minst tack vare sitt stora gemensamma idrottsintresse.

– Det har betytt en hel del att äntligen få veta vem han är, säger Bosse och ser lycklig ut.– Det har betytt en hel del att äntligen få veta vem han är, säger Bosse och ser lycklig ut.

Grattis Bo Romin, 75 år

Annons