Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Boven från Brynäs

Annons

Efter tolv år bakom galler och tio år som sprutnarkoman fick han nog. Hösten 1969 bestämde sig den notoriske kåkfararen för att bli en hederlig människa, sluta stjäla och lägga av med knarket. För alltid! Några år senare var han en berömd författare, slagfärdig debattör, halvskaplig skådespelare och uppskattad tv-kändis.

Historien om Lasse Strömstedt börjar i Gävle 1935. Han växte upp i en av de så kallade Korsnäsgårdarna som ramade in i det kvarter mellan Femte och Sjätte tvärgatan där Brynäs centrum senare kom att byggas.

Materiellt sett var Brynäs en rätt torftig miljö på den tiden, med vedspisar, dass på gården och stora barnkullar, även om Lasse bara hade ett syskon, en tre år yngre bror.

Pappa Folke jobbade i hamnen och på byggen medan mamma Louise, som aldrig kallades annat än Tuttan, var hemmafru när hon inte arbetade på Konsumtvätten. Familjen bodde i ett rum och kök hade det knapert ställt, liksom alla sina grannar. Men det fanns alltid mat på bordet och Folke och Tuttan tog väl hand om sina två pojkar.

1942 började Lasse i Lilla Vita, småskolan vid Fjärde tvärgatan. Han gjorde bra ifrån sig under hela skoltiden och ansågs väldigt begåvad. Efter några år i folkskolan kom han in på Borgarskolan, vilket var ganska ovanligt för en grabb från Brynäs på den tiden.

Men bakom den vattenkammade fasaden lurade ständigt en äventyrslystnad och en vilja att göra förbjudna saker. Som att jumpa på isflak i ån så att brandkåren fick rycka ut eller klättra upp i industriskorstenar. I tolvårsåldern började han snatta i butiker men övergick snart till att stjäla pengar och tjuvkoppla bilar.

En dag, när Lasse gjort något sattyg, togs han av polisen och fraktades hem till föräldrarna av uniformerade konstaplar. Det var mitt under pappans 40-årskalas och när det några dagar senare hände en annan grej var han så skamsen att han bestämde sig för att rymma till Stockholm, inte ens fyllda fjorton. Där fick han jobb som diskare på en restaurang och bodde under en presenning i en månad.

Tillbaka i Gävle fortsatte han med snatterier, inbrott och bilstölder till sina föräldrars förtvivlan. Men han blev aldrig någon framstående bov och den intelligens han visat i skolan syntes det inte ett spår av i hans brottsregister. Där handlar det mest om illa planerade, rätt korkade, stötar där Lasse och hans medbrottslingar ofta greps nästan omedelbart.

Sommaren 1952, nyss fyllda sjutton, dömdes han till arton månader på Härlandafängelset för en serie bilstölder och inbrott. Det blev inledningen på en lång rad vistelser på landets fångvårdsanstalter. Det ska dock sägas till hans heder att han aldrig gjorde sig skyldig till något våldsbrott.

Oftast hamnade Lasse på Långholmen i Stockholm, varifrån han lyckades rymma åtta gånger. Men även inom det området var han en klant och flyktförsöken slutade varje gång med att han greps av polisen, ibland omringad av pressfotografer.

– När jag satt på kåken planerade jag alltid nya rymningar, berättade han långt senare. Så här i efterhand ser jag det som ett friskhetstecken, någonting kreativt.

Det var när han muckade från Hudiksvallsanstalten i juli 1971 som Lasse Strömstedt gjorde slag i saken och började sitt nya liv. Visserligen havererade hans ambitiösa planer på en akademisk examen redan efter ett par veckor, men i samma veva kom han i kontakt med Teater Fem i Göteborg. De skulle sätta upp en pjäs om den svenska kriminalvården och ansåg sig behöva rådgöra med en expert på området. Lasse kom dit, hade massor av synpunkter och var inte rädd att hugga i, så efter en vecka anställdes han som kombinerad dramatiker och scenarbetare. Lönen var 800 kronor i månaden vilket var väldigt lågt även på den tiden.

I Göteborg träffade han skådespelaren och regissören Christer Dahl. De blev goda vänner och under författarnamnet Kenneth Ahl var de snart i full färd med att skriva en roman tillsammans. Den kom att heta Grundbulten och blev en burlesk historia om en fånge på Hall som planerade att rymma genom att hitta den bult som han trodde höll ihop hela anstalten, ja kanske hela samhället.

Boken kom ut 1974 och följdes av Lyftet, som 1978 också blev namnet på en film, regisserad av Dahl och med Lasse Strömstedt i en av rollerna. Han gjorde ytterligare några rätt uppmärksammade filmroller, även om han aldrig kom att betrakta sig som skådespelare på allvar.

De båda författarna var osams under långa perioder men däremellan skrev de åtminstone fem böcker tillsammans. Lasse Strömstedt gav också ut flera egna böcker, mest självbiografiska verk där han med glimten i ögat berättade om sitt rätt solkiga liv som tjyv och straffånge.

Samtidigt engagerade han sig flitigt i samhällsdebatten, höll ungefär 200 föredrag om året och dök troget upp i tv-rutan varje gång kriminalvården skulle diskuteras. Lasse hade inget till övers för de vänner på vänsterkanten som menade att det var samhällets fel att ungdomar blev brottslingar och narkomaner, utan betonade i stället varje människas personliga ansvar. Det är aldrig för sent att sluta stjäla och knarka och skaffa sig ett jobb.

Han gick också till hård attack mot det han betraktade som socialarbetarnas flummiga ältande om brottslingarnas svåra bakgrund – och framhöll sig själv som exempel. Själv kom han ju från ett ordnat hem men blev ändå missbrukare och kriminell. Och det var med glöd och emfas han försvarade sina hederliga och kärleksfulla föräldrar på Brynäs. Samtidigt moraliserade han aldrig över de människor som inte orkade resa sig på det sätt som han lyckats med

Lasse Strömstedt var gift tre gånger. En gång med skådespelerskan Rebecka Pawlo och två gånger med den 22 år yngre sångerskan Ann-Christine Bärnsten.

I åtminstone tjugo år berättade Lasse vitt och brett att han skulle skriva tre böcker om sin barndoms Brynäs. Ja, han skulle börja ännu tidigare med sin farfar som invandrade från Värmland till Bomhus på 1890-talet. Del två skulle handla om hans föräldrar och i den avslutande boken skulle han nå fram till sitt eget liv.

Sommaren 1979 var han i full färd med att samla in material men av en intervju fjorton år senare framgår det att han ännu inte satt igång med skrivandet. Det kom ju hela tiden annat i vägen. Som dagen före julafton 2008 då han fick veta att han led av lungcancer. Sommaren därpå var han död.

Ulf Ivar Nilsson

Annons