Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Boxningens underdogperspektiv

Att slå underifrån. Det verkar vara förutsättningen för de kända boxningsfilmer jag sett och kanske för boxning som idé i populärkultur?

Annons

Häromveckan gick ”Million Dollar Baby” (2004) i SVT och i helgen visades ”Rocky Balboa” (2006), den sjätte filmen om boxaren Rocky, i TV4.

”Million Dollar Baby” har för ovanlighetens skull i den här genren en kvinna i huvudrollen. Maggie (suveränt spelad av Hilary Swank) kommer från tuffa förhållanden och det enda hon brinner för i livet är boxning. Hon vet att hon kan bli en riktigt bra boxare och ser till att få en tränare och manager i Frankie, spelad av Clint Eastwood. ”Jag tränar inte tjejer”, säger han till en början men när han ser hur envis och beslutsam Maggie är så ger han med sig och hjälper henne att nå sitt mål. Under resans gång utvecklar de båda en relation som substitut till en förlorad dotter respektive far. Det är intressant att lägga märke till att det inte verkar räcka för historien att Maggie vill boxas (som i till exempel Rockyfilmerna) utan här väljer manusförfattaren att fokusera på relationen mellan fightern och tränaren som ganska snart driver filmen framåt och till slut faktiskt tar över boxningen som tema.

Huvudpersonen i Rockyfilmerna slår också underifrån, både klassmässigt och intellektuellt. I en scen i den första filmen (”Rocky” från 1976) säger huvudpersonen Rocky (Sylvester Stallone) att han började med boxning för att hans pappa sagt till honom att han inte hade nån vidare hjärna och därför i stället skulle använda sin kropp – en bild som också bekräftas i filmen. Men det skulle vara spännande att se vad som händer i en historia där boxaren faktiskt inte slår från något sådant tydligt underläge – vad skulle drivkraften kunna vara då?

Svenska Åsa Sandell har både varit proffsboxare i USA och jobbat med ett intellektuellt utmanande jobb som kulturredaktör på en dagstidning. Hon berättar i ”Sommar” (P1 2006) att hon led av ett omvänt klasskomplex när hon började med boxning. Var hon tillräckligt tuff, hon som var en vanlig medelklasstjej som hittills haft rollen av att iaktta och analysera? Hennes drivkraft i sporten verkar i stället för ett klassmässigt underläge ha varit just utmaningen och tillfredställelsen i att inte tänka och analysera utan bara agera. Och tidigare världsmästarinnan i thaiboxning, Pernilla Johansson, berättar att drivkraften för henne är att hon lär sig ta hand om olika känslor på ett konstruktivt sätt och i upplevelsen att varje prestation är unik utifrån var hon just då befinner sig i livet.

Så varför skildras boxare ofta så endimensionellt när det finns massor av andra intressanta infallsvinklar att utforska, som klass, kön och ålder till exempel? En fråga man kan ställa sig utifrån det perspektivet är varför den kvinnliga fightern i ”Million Dollar Baby” måste dö när Rocky boxas vidare även när han fyllt 60?

Eller varför inte fler filmer ur ett queerperspektiv – hur är det för andra än heterosexuella i machosporter av det slaget? (”Beautiful boxer” (2003) är exempel på en film med det perspektivet som SVT skulle kunna visa.)

Sådana skildringar som går utöver normen skulle i alla fall jag vilja se mer av.

Mer läsning

Annons