Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Branschen biter sig själv i baken

Vi är mitt uppe i galasäsongen och själv gläder jag mig åt Anna Ternheims båda grammisar, liksom åt att E.S.T. inte helt oväntat prisades för årets jazz. Man kan dock fråga sig om vi befinner oss i en tid då branschen ska ägna sig åt att hylla sig själv.

Annons

När skivförsäljningen befinner sig i fritt fall är det i och för sig ovärderlig reklam som ges i samband med galor som denna. Men egentligen borde man väl istället sätta sig ned och fundera över sin egen utgivningspolitik.

Är det till exempel rätt att alienera dem som faktiskt köper skivor genom att tvinga dem att köpa samma skiva två gånger?

 

Strax innan jul gick jag in till min lokala skivhandlare för att köpa Glasvegas alldeles utmärkta julskiva "A snowflake fell (and it felt like a kiss)". Sex låtar och 22 minuter lång är den och levereras i ett snyggt men enkelt pappersetui. Kort sagt: Den har alla attribut som en EP brukar ha. Utom priset. Den kostade ungefär som en fullängdare.

Ett alternativ fanns. För ett par tior till kunde man köpa den snygga boxen som innehåller både bandets hyllade debutplatta och julskivan.

Som den samlare jag är blev det naturligtvis det senare alternativet trots att jag redan sedan tidigare köpt den första skivan. Ändå är det med en känsla av att ha blivit lurad jag går ut genom dörrarna på skivaffären.

 

Det här är inte ett angrepp på deluxe-utgåvor i allmänhet, tvärtom.

Jag tycker att det var helt okej när jag gick för att köpa Anna Ternheim-plattan samma dag som den kom ut och ställdes inför valet mellan en limiterad och lite dyrare version med extra låtar å ena sidan och en basic-utgåva å den andra. Det jag vänder mig mot är när deluxe-utgåvan släpps senare och de fans som hänger på låset när en ny skiva släpps därmed tvingas köpa två versioner av plattan. Det borde ju vara de som är tidigt ute som premieras med bonuslåtar – inte de sentillkomna.

Det skapar besvikna kunder som känner sig lurade och därmed inte lär vara lika benägna att hänga på låset när nästa band de gillar släpper nytt. Kanske skiter de helt och hållet i det här med skivor, laddar ned låtarna från pirate bay och lägger pengarna på något annat i stället. Skivan är ju ändå inte absolut utan förändras med tiden.

Att tvinga fansen till dubbelköp kanske ger pengar på kort sikt.

Långsiktigt gräver det skivindustrins grav.

 

Att plocka upp gamla klassiker och ge ut dem på nytt med en massa bonusmaterial kan dock vara riktigt trevligt. Sprang för en tid sedan på en alldeles utmärkt nyutgåva av den allra första britpunk-fulllängdaren: The Damneds "Damned, Damned, Damned". En fet trippel har det blivit där första skivan är ursprungsplattan, den andra en samling av singelspår, demos och live-material från eran och den tredje, till sist, en bootleg från bandets allra första spelning.

Sånt är jag beredd att betala extra för!

Mer läsning

Annons