Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bridges briljerar

Kanske har vi sett det förut. En slagen hjälte som reser sig på nio, en avdankad begåvning som slösar bort sin talang i botten på en flaska. Kanske behöver vi inte se det igen. Men i Scott Coopers filmatisering av Thomas Cobbs roman "Crazy heart" finns en finstämdhet, ett slags melankoliskt lugn som driver berättelsen framåt med både ödmjukhet inför livet och en uppmaning till oss alla att det aldrig är för sent att börja om.

Oscarsnominerade Jeff Bridges spelar den alkoholiserade countrystjärnan Bad Blake som en gång stod på de stora arenorna. Hans talang har dock falnat genom åren i samma takt som konsumtionen av favoritwhiskyn ökat. Nu försörjer sig Bad genom att spela på små krogar och en och annan bowlinghall. Han sitter fast. Rejält. Några nya låtar kommer inte, alkoholen dämpar men slår tillbaka hårt.

Vändpunkten kommer genom ett möte med den unga journalisten Jean (Maggie Gyllenhaal). I Jean och hennes son Buddy får Bad en glimt av det familjeliv han aldrig haft och börjar sakta hitta en väg mot ett nytt liv.

När man ser Jeff Bridges i rollen som Bad Blake är det omöjligt att föreställa sig någon annan skådespelare göra den rollen. Det är ett gott betyg. Som om Thomas Cobb skrev karaktären efter Bridges saktfärdighet, hans loja blick och gråspräckliga skägg. Han briljerar filmen igenom.

"Crazy Heart" är både välgjord och välspelad. Miljöerna, solnedgångarna och det dammiga vägarna är alla fantastiska. Men det är lätt att dra en trött suck när alla kvinnor, inklusive den unga ensamstående mamman Jean, faller så handlöst för en nedsupen och sluskig 57-årig countrymusiker.

Varför inte låta två vuxna människor mötas? Varför måste räddningen finnas i en ung vacker kvinna? Dra gärna historien om den fallne hjälten men bespara oss nötta kvinnoporträtt.

Niklas Kjellberg