Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brutal icke-politik

Annons

Senast taket i a-kassan höjdes gick Rederiet fortfarande på tv och Sveriges skidkung hette Per Elofsson. Sedan regeringen Persson höjde dagpenningtaket till 680 kronor 2001 har ingenting hänt – förutom att löner och priser har höjts.

Hanteringen av a-kassan är kanske det tydligaste exemplet på icke-politikens brutala konsekvenser. Sett till inkomstutvecklingen har a-kassan urholkats med 7 600 kronor sedan 2002. Den som i dag går arbetslös mellan två jobb och saknar tilläggsförsäkring får ut 10 500 kronor efter skatt. Det är ungefär vad en ensamstående tvåbarnsförälder med social- och bostadsbidrag får i ekonomiskt stöd.

Resultatet av icke-politiken är alltså att arbetslösa med a-kassa hamnar på en nivå nära existensminimum. Detta är inget annat än ett skandalöst systemskifte.

Historiskt har socialbidraget setts som den sista livlinan för människor som av olika anledningar hamnat snett i livet. Man undrar om det verkligen finns en bred samsyn i   Sverige att detta är önskvärd förändring, att arbetslösa ska placeras i samma ekonomiska kategori som socialbidragstagare?

 

Socialförsäkringarna har de senaste tio åren genomgått ett smygande men dramatiskt skifte. Vi har lämnat den tidigare inriktningen, med allmänna system baserade på inkomstbortfallsprincipen, för en behovsprövad modell där samhällets stöd stannar vid ett minimum.

Det har gått så långt att man kan fråga sig varför vi inte skickar arbetslösa direkt till socialkontoren? Faktum är att vi redan gör det. Var tredje arbetslös står i dag utanför a-kassan och om några år, spår Arbetsförmedlingen, kommer bara var tionde arbetslös att vara försäkrad.

I en aktuell rapport från Akademikerförbundet (”Försörjningsstödets framtid – 200 000 försörjningsstödstagare borde bort!”) uppges att fyra av fem försörjningsstödstagare egentligen hör hemma i trygghetssystemen.

 

I nästa års valrörelse kommer Fredrik Reinfeldt att upprepa mantrat ”det ska löna sig att arbeta”. Vad han egentligen menar är att det ska svida ända in i märgen att vara arbetslös.

Kalle Olsson

Annons