Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Brynäs under bevakning

När Brynäs gör mål får publiken i Läkerol arena glädjefnatt.

Längst upp under taket på ena långsidan sitter ett gäng som inte rör en min: sportreportrarna på mediehyllan.

Vi hängde på under en semifinal mot Färjestad för att se hur de jobbar.

Annons

Förr hette det pressläktare. Nu heter det mediehylla eftersom ”pappers”-journalisterna samsas med web-redaktörer och web-tv-filmare, som Aftonbladets ”After ice” till exempel.

Linus Norberg sköter rapporteringen direkt på AB:s och GD:s hemsidor. Minut för minut uppdaterar han läsarna med det senaste som hänt på isen. Cirka 600 personer följer web-matchen, i slutspelet kan det bli så många som 2 000.

Linus måste behålla koncentrationen på topp hela kvällen, till hjälp har han en dosa Skruf Tranbär.

– Man märker tydligt att det blir fler och fler som följer mig ju mer spännande det blir, säger Linus. Många ser på tv samtidigt och kommenterar på chatten.

Mediehyllan sträcker sig över hela översta långsidan av arenan. Överblicken är grym, men namnen på spelarnas tröjor går inte att läsa. Journalisterna känner igen dem på minsta stoppsladd – det gäller att vara väl insatt i matchningen av båda lagen för att kunna ge ett bra referat.

Catarina Carlsson är pressvärd och ska se till att det är en bra arbetsplats för det 40-talet reportrar som är här:

– Det är yrkesverksamma journalister med presslegitimation som får tillträde. Bloggare och såna med hemsidor säger vi nej till.

Placeringen av journalisterna på hyllan är lite uttänkt. Aftonbladets krönikör Lasse Anrell och Expressens Henrik Sjöberg är konkurrenter och sitter längst bort ifrån varandra.

– Reportrarna från lokaltidningarna sitter på den sida de ser ”sitt” lag anfalla under två perioder, säger Catarina. I kväll är det fem reportrar från Karlstad här.

Sportreportern Magnus Hägerborn har lång erfarenhet av många ishallar.

– Det viktigaste är lätt och säker uppkoppling, och att omklädningsrummen är lättillgängliga så att man hinner fram och tillbaka.

Kaffekoppar, kablar, anteckningsblock, telefoner, laguppställningar, pennor och lösa papper trängs mellan datorer på arbetsbordet. Sportchefen och krönikören Stisse Åberg förbereder sig; kollar hockeystatistik, twittrar och följer elitseriens egen webb.

Matchen börjar 19.14. Fördröjningen irriterar sportreportrarna som ska lämna sina texter inom en timme efter matchslut. Då är en kvart väldigt mycket värd.

9.33 in i matchen släpper Läkerolen loss i ett glädjerus över 1–0. Armbågarna lyfter, men jag påminner mig; inga känslor. Jag ser bara stenansikten och hör korthuggna kommentarer kollegor emellan. Objektivitet ska råda utåt, men nog klappar hjärtana lite extra under tröjan?

– De flesta har nog känslor för något lag, erkänner Daniel ”Sasse” Sandström som själv har sympatierna hos Modo eftersom han är hitflyttad från Sollefteå.

Martin Andersson har en ledig dag, så han kan unna sig att vara lite beundrande. Med sin Iphone filmar han publiken och den enorma stämningen i arenan.

En orgel à la NHL står på mediehyllan. Därför syns journalisterna för ovanlighetens skull i bild på jumbotronen då och då.

”Sasse” kan inte låta bli att ta tillfället i akt:

– Kolla min fot! säger han och sträcker benet så långt bak att foten kommer i bild.

När anteckningarna från första perioden är noterade går alla till pressrummet. Där bjuds på kaffe, chokladbollar, frukt och mackor. Det grova brödet från serien har till någras glädje bytts ut mot festligare slutspelstekakor.

Leif Boork går i foppatofflor på grund av en slemsäcksinflammation i bakfoten. Han har svårt att få fram kaffe och stoppar upp kön. Han ger upp och ryktet sprids att kaffet är slut.

Kollegor småpratar om matchen. Sportreportrar är nästan de enda journalister som regelbundet träffar kollegor från andra delar av landet.

– Förr lärde man känna varandra bättre, då följde vi med hemmareportrarna till deras redaktioner och skrev. Nu sitter man alltid kvar på arenan, säger Daniel Sandström.

I andra perioden svartnar Christer Åbergs skärm. Han får en missnöjd rynka i pannan, men behåller lugnet och startar om datorn medan matchen fortsätter.

9.22 in i tredje perioden har Sune från TT börjat skriva sin artikel, fast han inte vet hur det kommer att gå. Redan vid slutsignalen måste han lämna en text på 1 200 tecken.

En förlängning är mardrömmen. I värsta fall hinner det inte bli någon redovisning av matchen i morgondagens tidning. Men Sune bekymrar sig inte.

– Det spelar inte mig någon roll, säger Sune som surfar in på en speedwayportal mellan varven. 05.00 börjar sändningarna från Nya Zeeland som han ska bevaka.

– Det är bara att ställa klockan och se glad ut, säger Sune.

Med fem minuter av matchen konfererar Magnus, Christer och Stisse lite snabbt om vilka som ska intervjuas och varför.

Med en minut kvar småler de trots allt lite över resultatet. När Silfverberg får in pucken i tom bur och segern är klar reagerar de blixtsnabbt. Några skyndar iväg till omklädningsrummet, andra till presskonferensen med tränarna som snabbt ger sin syn på matchen. Lite domarsnack och så är det över.

Magnus Hägerborn hastar vidare ned i spelarkorridoren och hamnar i sändning med Canal+. Han måste vända och ta en omväg. Dörren till omklädningsrummet är öppen, men spelarna försvinner i stället in bakom ett svart skynke till ett område där det är tillträde förbjudet. Vid skynket får reportrarna stå och vänta och be någon som passerar att gå in och hämta den man vill intervjua.

– Den här biten är dåligt uppstyrd, säger Magnus. I NHL får media den tid de behöver efter varje match. Å andra sidan blir hockeyreportrarna där oerhört förvånade när de hör att vi har spelarnas telefonnummer och kan nå dem mellan matcher och träningar.

Pressvärden Catarina Carlsson säger att spelarna ska vara tillgängliga fem–tio minuter efter matchen.

– Men om någon blivit skadad och behöver behandling går det förstås före, säger hon.

Magnus får fatt i Martin Johansson som frågas ut om sitt första mål sedan november.

Klockan 22.05 vänder de tillbaka upp till mediehyllan genom en tömd men nedskräpad arena.

Till det ekande sorlet av klirrande glas från restaurangen och överförfriskade skratt från kvardröjande gäster sätter de sig och gör sitt jobb. Det klickar svagt från tangentborden när reportrarna kokar ned flera timmars händelser till korta texter. Det vippas nervöst med tår och dras fundersamt med händer över hakor med skäggstubb.

22.32 börjar fingrarna sakta ned. Nu måste man sätta punkt om sidorna ska hinna redigeras ordentligt. 23.00 ska tryckeriet ha allt levererat.

Det dunkar till kraftigt i bordet lite längre bort. En reporter i ljusblå skjorta håller händerna för ansiktet. Datorn har slocknat, texten är borta. Efter en stunds djup förtvivlan återfinns hans halvfärdiga artikel. Men nu vågar han inte skriva mer.

– Det får räcka så, mumlar han.

Gävlereportrarna loggar ut och packar ihop. Deras texter är skickade till Nina Eriksson som sitter på redaktionen på Hattmakargatan och redigerar Brynässidorna.

Tidigare under kvällen går det skriva om formuleringar och korta ned bildtexter, fundera över bildstorlekar och korrigera radfall. Men inte nu.

23.03 kör hon ut sidorna för tryckning. Om cirka fem timmar börjar tidningarna delas ut till prenumeranterna som kan läsa allt som är värt att veta om 4–2-segern mot Färjestad.