Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brynäsriddarna i sina svarta rustningar

/

Vad är hockey? Fräset från isen, Brynäsriddarna i sina svarta rustningar, publikens energi?

Kulturredaktionen gav sportintresserade författaren Malin Backström i uppdrag att bevaka en av semifinalmatcherna mellan Brynäs och Färjestad i Läkerol Arena.

Här är hennes rapport.

Det går inte att läsa en hockeymatch som man läser en tunn roman av Hjalmar Söderberg när den i själva verket är en ganska ruffig och mångordig thriller, konstaterar Malin Backström.

Annons

1

Sista tåget från Gävle mot Stockholm går kl 23.00. Klockan är snart tjugo i, och första semifinalen mellan Brynäs och Färjestad pågår fortfarande, är nu inne i andra förlängningsperioden. Jag har redan gett upp hoppet om att hinna hem ikväll, och börjat fundera över möjligheterna att hitta övernattning i Gävle, när matchen plötsligt är slut.

Sudden death. Plötslig död. Ja, precis så känns det. Som om något – en kropp eller en maskin – bara upphört att fungera. Lagt av helt enkelt. Det som nyss varit ljud och rörelse, kämpande muskler och vrålande strupar, en energi som fyllde hela hallen, försvinner på ett ögonblick, närmare bestämt 3.23 in i femte perioden, när Patrik Lundh gör 3–2 för Färjestad.

And the rest is silence.

En samfälld suck genom publiken, som när någon ger upp andan. Händer som slutar klappa, som dänger matchprogrammet i stolsryggen eller bara blir hängande längs kroppen, tyngre än vanligt. Och så den frasande strömmen av kroppar som letar sig mot utgångarna.

2

Det var många år sedan jag såg en hockeymatch live. Som tonåring gick jag ofta på Hovet. Jag höll på Brynäs eller AIK, det växlade över säsongerna. Kanske berodde det på vilka det gick bäst för, eller vilket lag mina favoritspelare fanns i. Tord Lundström, Stig Salming, Honken Holmqvist…

Egentligen har det aldrig varit särskilt viktigt för mig att heja på något lag. Det är liksom inte hejandet jag varit ute efter, den sortens gruppsamhörighet och lojalitet som finns i supporterkulturen, utan något annat, något som mer har med upplevelsen av själva sporten att göra. Med hur spelarna rör sig på isen, ljudet av skridskoskären och klubbornas klopp-klopp mot pucken, hur spelet flyter, de smarta passningarna och de vackra dragningarna.

Men den här kvällen, i det som inte längre heter Gavlerinken utan Läkerol Arena, märker jag att spelet har förändrats. Att allt går mycket snabbare, att det blir mer kamp och sammanstötningar, och mindre utrymme för spelarna att hålla i och göra något med pucken. Mindre sammanhängande spelsekvenser.

Jag sitter liksom och väntar på att spelet ska komma igång, och tycker att de två första perioderna är ganska tråkiga. Sedan förstår jag att jag måste hitta en annan ”läsart”. Att jag inte kan läsa den här matchen som om den vore en tunn roman av Hjalmar Söderberg, när den i själva verket är en ganska ruffig och mångordig thriller – eller kanske lite som Johan Jönssons nya bråkiga 1100-sidiga diktsamling.

3

Det är mycket som går förlorat när man ser hockey på teve. Överblicken förstås. Stämningen i hallen. Och upplevelsen av hur fruktansvärt snabbt allting går. Men det jag tänker på nu är något helt annat: ismaskinen. Den som rullar in på rinken i pausen, när de flesta i publiken skyndar sig ut på toaletten eller för att köpa popcorn, korv, coca-cola. Den visar de aldrig på teve.

Jag kommer ihåg det nu, hur jag brukade sitta kvar i pauserna, fylld av en stor förväntan. Jag visste att nu skulle det ske, nu skulle den vid det laget sönderåkta, repiga och liksom mjölkigt sträva isen, där puckarna glidit allt trögare och allt oftare ställt sig på högkant, återigen pånyttfödas av ismaskinen.

Jag satt där och följde den med blicken, förvandlingen, hur isen försvann in under maskinen och sedan kom fram igen alldeles blank, lite blöt, frostigt ångande. Kylan i hallen. Lukten av isen. Och i det ögonblicket: en häftig längtan efter att få röra vid den, stryka med handflatan över det där isiga, friktionslösa.

Och när sedan spelarna kommer in och ställer upp sig för tekning: känslan av att allt är möjligt igen, att nu kan vi börja om från början.

4

I tredje perioden händer något. Temperaturen och intensiteten höjs i matchen. Det känns som att den börjar på allvar först nu. Och det är då jag inser att jag hittat en läsart som fungerar: engagemang. Jag märker att jag börjar undslippa mig små läten, och att kroppen rycker och lever sig med i spelet. Att jag har börjat fascineras av farten och de hårda tacklingarna, av själva kraften och kampen. Och att jag har valt sida.

Jag tänker att jag har accepterat själva villkoren för spelet, att det är det man måste göra för att kunna njuta av det. Vara delaktig.

När Brynäs (helt rättvist) kvitterar till 2–2 och får till en förlängning blir jag glad. Går ut för att proviantera kaffe och godis.

5

När jag var liten drömde jag om att bli hockeyproffs. Jag spelade nästan varje dag, med killarna ute på gården. Utan skridskor, med tejpade klubbor. När jag var åtta år ringde jag till Svenska ishockeyförbundet och frågade var det fanns något lag som jag kunde börja spela i. Det var då jag fick reda på att det kunde jag inte. Det fanns inget lag för såna som jag.

Året därpå, 1969, bildades de första damlagen. Men det visste jag ingenting om förrän tjugo år senare. Och då var det för sent.

And the rest is silence.

6

Det känns som att Brynäs har matchen. De har trycket och publiken och de har riddarna Järnkrok och Silfverberg som far omkring och frustar i sina svarta rustningar. Men plötsligt ligger alltså pucken där i Brynäsmålet, efter en situation som inte ens kändes farlig, och matchen är över.

Jag borde känna mig lättad – nu kommer jag faktiskt hinna med tåget trots allt. Men det jag känner är besvikelse. Det är priset man får betala för att vara med, tänker jag när jag rusar ut från arenan för att haffa en taxi.

7

Jag kommer fortfarande ihåg bilderna i mitt samlaralbum från början av 1970-talet. På en del var bara ansiktena med, andra spelare var fotograferade i helfigur på isen – det var de finaste. Albumet är borta nu, men namnen finns kvar, de namn som tungan minns: Alexander Maltsev, Valerij Charlamov, Boris Michailov, Vaclav Nedomansky, bröderna Jaroslav och Jiri Holik, Urpo Ylönen…

Och ”Lill-Strimma” Svedberg, han dog i en bilolycka, jag minns bilden på honom: hur han tvärbromsar framför kameran i sin Timrådräkt, leende, utan hjälm. Jag minns att jag satt och tittade på den där bilden sen. Och att det var så vackert med det vita stänket omkring honom. Jag kunde nästan höra fräset från isen.

Malin Backström

Annons