Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Budskapet strandar i Stormen

Fenomenalt skådespeleri! Men borde man inte ha problematiserat Shakespeares klasskillnader mer, undrar Anna Jörgensdotter.

Annons

Stormen har krossat båten mot ön men mirakulöst nog har passagerarna - både gäster och besättningsmän - klarat sig. Det är en del av magikern och före detta härskaren Prosperos hämnd på sin syster och hennes allierade som svikit, och fördrivit Prospero från makten och sitt hemland.

Det är inledningen på Shakespeares 1600-talskomedi, den sista han skrev, och Prospero (lysande spelad av Malin Berg) är inte den enda med baktankar och hämndbegär. Här smids ränker, här ska det kuppas åt höger och vänster. Den som har makt vill mer makt ha. Den som ingen makt har längtar efter frihet. Vem som blir herre beror på vad den äger: pengar, magi, vin eller bekräftelsens blick. En av de strandsatta och prövade, prinsessan Fernanda med sin privilegierade bakgrund, anser att pojken hon slavar åt - och är kär i - gör slitet underbart. Och de andar (urinvånarna) som befolkat ön innan Prospero förvisades dit (och tog över) har vant sig så vid slaveriet att de letar efter den godaste herren istället för att göra uppror.

Det är spretigt med många namn och relationer hit och dit, som vanligt är i Shakespeares dramer, därför skönt med den enkla scenografin som egentligen bara består av musik och några ljusramper. Skådespelarna är fenomenala (inte minst den för Gävlepubliken välkända Mats Jäderlund som river av en av de bästa fylletolkningar som setts på svensk scen). Texten lyfter lätt och ganska högt över 1600-talet (blinkningar finns i kostymen). Folkteaterns före detta konstnärliga ledare, Michael Cocke, för skutan i hamn med van hand, men budskapet strandar. Temat vill så gärna passa nutiden och basuneras ut i rockoperalåtar som skanderar: Framtiden är nu! Och: Var inte rädda! Vem vänder sig de orden till? Folket, eller undersåtarna, glöms bort helt, de som gestaltas är fulla, dumma och komiska, det går väl att skylla på Shakespeare men en tolkning a´ 2017 borde väl kunna göra mer åt klasskillnaderna?

Det finns flera ljusglimtar, som när rådgivaren Gonzalo svarar - på östgötska - på kungens fråga om hur förändring ska ske: ”Det beror väl på om man klarar av att öffra", eller när det hånskrattas åt de gröna drömmarna: ”Berätta mer om utopin - och en värld där alla bara lever”, eller när det frågas var samvetet sitter. Det är frågeställningar som studsar ut, och in, men det hade kunnat få sippra in mer mörker.

I programbladet står att ”Stormen” vill fungera som varningsklocka och hylla människors förmåga att ändra sitt sätt att leva, men när Prospero lyckats avväpna sina rivaler klär hon ändå på sig konungamanteln - för att bli igenkänd och upphöjd. Cirkeln förblir obruten och kompakt. Anden Ariban borde straffa den som hållit honom så brutalt fången, men tar istället den som bundit honom i hand när han befrias. Det är kanske symptomatiskt men då borde det också kännas som ett erbarmligt och inte lyckligt slut. De välbärgade - som återvänder till sina konungariken - har blivit något mer liberala i tanken (en gnutta mer empati med den natur som skövlas och de människor som förtrycks) men de behåller lik förbannat makten.

Förutom de fina skådespelarinsatserna och några sköna skratt blir den stora behållningen att se så många yngre människor i publiken på Gävle teater. Synd då att de inte fick se världen förändras, om än bara på scen.

Fakta: "Stormen", föreställning av Örebro länsteater/Riksteatern. Manus av William Shakespeare. Regi: Michael Cocke. Medverkande: Malin Berg, Linus Lindman, Hanna Lekander, Mats Jäderlund, Simon Rodriguez, Aja Rodas, samt Christer Christensson (musiker).

Scen: Gävle teater, 20/3 2017