Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bullfest, stift och vevgrammofoner

Sett utifrån torget, till höger om charkbutiken, låg en annan spetsattraktion – Café Vivel. Dörren till kaféet flankerades av två fönster som vette ut mot torget. Båda fönstren var draperade med tunna gardiner. Dessa gav en perfekt dos av insynsskydd, infallande dagsljus och sikt ut mot torget.

Till höger om kaféet, sett utifrån torget, låg husets respektingivande huvudentré. Den långa marmorvestibulen hade en dämpad belysning som spred ett matt gult sken. Den ledde vidare till ett vackert och väl tilltaget trapphus som fortsatte upp till de stora lägenheterna på andra och tredje våningen. Dessa hade en formidabel utsikt mot det stora torget.

Halvvägs genom vestibulen låg kaféets bakdörr. Genom dörren trängde musik som, beroende på tidpunkten, var uppblandad med mer eller mindre animerat sorl från kaféets gäster. Kaféets köksfönster låg mot gården. Det stod nästan alltid på glänt och ut på gården ångade en doft av nykokt kaffe och nygräddade wienerbröd. Denna doftblandning lockade oss gång på gång in genom caféets bakdörr.

Jag minns Café Wivel som ett varmt och vänligt ställe. Det var inpyrt av cigarettrök som ibland fick det infallande dagsljuset att likna en projektor i en biografsalong. Jag rankade kaféet som kvarterets harmoniska centrum. Alltid lyckades de vänliga servitriserna leta fram något bakverk som kanske inte var tillräckligt perfekt för att serveras.

Men för mig hyste kaféet ytterligare en mega-attraktion – en vevgrammofon! Den stod placerad på ett rankigt bord alldeles innanför bakdörren och ut skrällde dagens slagdängor på högsta volym. Det som gällde var präktiga, hemvävda låtar i stil med ”Resultat av plöjningstävlan”, ”Tro lilla hjärtevännen”, ”Bullfest” och ”Samling vid pumpen”.

Dessa 78-varvare blev till slut raspiga och fulla av hack. Mitt favorithack var när Sigge Fürst hakade upp sig i ”Samling vid pumpen”. Dessvärre utvecklade servitriserna en övernaturlig teknik i konsten att snabbt flytta fram nålen framåt i nya fräscha spår.

Som god tvåa kom det fenomen som inträffade när fjäderverket tappade musten och Thory Bernhards började låta som Louis Armstrong. Men, återigen, snabbt – alldeles för snabbt – var servitriserna där och vevade upp grammofonen till det rätta varvtalet.

Med jämna mellanrum byttes de gamla slitna stiften ut mot nya, fräscha, som togs fram ur en liten plåtask med vacker dekoration i flerfärg. Volymkontrollen var högsta vetenskap – en brandgul duk i flanell som mer eller mindre hårt ihopvikt trycktes ner i grammofonens ljudöppning.

Skivorna låg i en oordnad trave vid sidan av grammofonen. De färggranna, konstfulla skivetiketterna hade en märklig dragningskraft på mig. Som höjden av konst betraktade jag HMV:s etikett med trattgrammofonen och den troget lyssnande hunden.

Men mitt bland alla slagdängorna uppstod ibland magik. Den fantastiska musiken från det stora landet i väster hade nått oss långt innan askan falnat i det krigshärjade Europa. I traven av 78-varvare doldes sådana guldkorn som Duke Ellington, Count Basie och Benny Goodman från sent 30-tal och tidigt 40-tal. Och jag förstod direkt att detta var min musik.

Det var en av servitriserna som smugit in dessa pärlor bland alla dragspel. Men kaféets gäster var ännu inte riktigt mogna för den nya musiken – de ville fortfarande ha de gamla hemvävda låtarna. Trots detta satte hon i system att då och då sticka emellan med en jazzplatta, vilket ibland ledde till protester från gästerna. Behöver jag säga att hon i mina ögon var husets absoluta hjältinna?

Café Wivel var ett ställe där man i ombonad miljö för en spottstyver kunde få en stärkande kopp kaffe och ett nygräddat wienerbröd. Platsen för en paus i det dagliga slitet. Platsen för kallprat och den livsnödvändiga, dagliga dosen av skvaller.

Men kanske framför allt platsen när man ville vara ensam och behövde sällskap för att kunna vara det…

Det var ett folkligt ställe med doft av kaffe, wienerbröd, svett och inpyrd cigarettrök. Ett ställe ljusår från det sofistikerade konditoriet ett par kvarter längre österut. Det med ljuskronor, Sachertårta och glas med isvatten.

Café Wivel stod för en livsstil som var på väg att försvinna. Det urartade så småningom till ett så kallat tillhåll. Av ”sanitära skäl” måste det till slut stängas. En epok var över och med den ett sätt att leva.

Bertil Aspenberg