Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cocke vågar skämta med hederskultur

/
  • Premiären fick ställas in på grund av sjukdom, men nu har Folkteatern äntligen kunnat spela ”Kärleken är fri!?” där hederskulturens konsekvenser utforskas.

Som att zappa i soffan framför tv:n, så känns det att se Folkteaterns nya föreställning ”Kärleken är fri!?”.

Annons

Skillnaden är att alla programmen hänger ihop, alla berör på något sätt hederskultur och hur denna fjättrar den fria viljan.

Även om jag någon gång önskar att pjäsen dröjde kvar lite längre, är rappheten i berättandet ändå en av föreställningens styrkor. ”Kärleken är fri!?” byggs upp som ett kollage. Ett sorl av röster, alla med sina egna erfarenheter, men som alla har någonting gemensamt.

Vi får träffa tjejen och killen som sms:ar ömma och snuskiga ord till varandra, rädda att bli påkomna av hennes brorsa som samtidigt är killens bästa kompis. Vi får träffa en ung man som reser tillbaka till familjens hemland och där konfronteras med insikten om att han förväntas gifta sig med en redan utvald flicka. Och vi får se den nervösa läraren hålla lektion i sex och samlevnad, medan en flicka i klassen oroas över att det kommer stå i betyget att hon har utbildats i sex.

Det är bara tre i det myller av berättelser som ryms i ”Kärleken är fri!?”. Mest dramatik innehåller den sekvens där en ung man förhörs av en polis om systerns död, samtidigt som vi får se systern intervjuas om hederskulturen i släkten. Här finns ett frö till ett större, mer utvecklat drama.

Dramaturgen Åsa Lindholm har sammanfogat texter av Arkan Asaad, Melissa Delir, Gertrud Larsson med flera till en fungerande enhet, och även om det inte alltid är lätt att hänga med när berättelserna bryts av och korsar varandra – och när skådespelarna får nya roller – så spelar det inte så stor roll. Efter en stund ger jag upp om att försöka få grepp om varje detalj och ser istället varje sekvens som en bit i en större helhet. I slutändan är det helheten som är intressant, inte varje enskild pusselbit.

Hederskulturen är inte ett nytt ämne för regissören och tillika Folkteaterns konstnärliga ledare Michael Cocke. Hans vana hand med ämnet märks, och inte minst i den unga tonträffen. En annan regissör hade kanske tassat mer försiktigt, medan Cocke vågar skämta i ena stunden för att i nästa växla över till hedersvåldet när det är som svartast.

Ensemblen är ett kollektiv, där varje skådespelare har flera roller, och de växlar skickligt mellan de olika människor som de gestaltar. I ena sekunden är Susan Taslimi en tonåring, i nästa en gubbe som ska gifta bort sin son.

När hederskultur och hedersvåld nämns i offentligheten, brukar bilden ofta vara den av att hederskulturen består av ett patriarkat som drabbar kvinnor. Det är en del av sanningen, men ”Kärleken är fri!?” utforskar också hur hederskulturen drabbar männen – från pojken som inte får gifta sig med sin flickvän i Sverige till bögen som inte klarar av att berätta om sin läggning för mamman.

I pjäsens mest komplexa ögonblick lyfter den också fram hederskulturen som alltid har funnits i Sverige (vilket för övrigt även den Dramaten-aktuella ”Utvandrarna” gör).

Hederskulturen genomsyrar samhället, finns överallt. Om man själv inte har berörts av den direkt så är det troligt att den ändå har snuddat vid en indirekt. ”Kärleken är fri!?” är en del av ett Arvsfondsprojekt med syfte att ”förebygga hedersrelaterat våld och förtryck”. Sådana goda föresatser leder ofta till en teater som har spolats ren från komplexitet med en högtryckstvätt, men Michael Cocke och ensemblen lyckas förvånansvärt bra med att låta livet vara så skitigt och krångligt som det är i verkligheten.

Annons