Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Cyklister är ofta totalt livsfarliga

Jag vill först och främst slå fast att jag i grunden egentligen tycker om cyklister. Cykling är en alldeles utmärkt motionsform, dels i vardagen på väg till skolan eller jobbet, dels på fritiden. Men vi kan också på en gång slå fast att det finns problem med cyklister. I många fall är de helt enkelt livsfarliga i trafiken.

Jag cyklade mycket förr i tiden. I tonåren kunde jag cykla flera mil varje dag på min gamla rostiga cykel. Jag cyklade runt till kompisar, till skolan, till träningar. Ja, överallt. Det var först när jag fick en ny cykel som det hela fick ett avbräck. Cykeln blev helt enkelt stulen och hittades senare kraftigt demolerad.

Numera cyklar jag nästan aldrig. Jag äger inte ens en fungerande cykel. Den jag har behöver repareras och det har jag ännu inte hittat ork till. Jag trivs bättre med att gå, eller allra helst åka bil. Bilkörandet försöker jag begränsa, inte minst av miljöskäl. Men jag borde cykla mer. Därför är jag imponerad över alla dem som cyklar i regn, snö och blåst och inte minst över de som, likt min svåger, cyklar tiotals mil längs landsvägarna bara för motionens skull.

Samtidigt är jag också irriterad på cyklisterna. Grymt irriterad, oavsett om jag går eller kör bil. Cyklisterna i stan följer sällan några lagar. Oftast är de en ren trafikfara.

Enligt Svensk cyklings Sifo-undersökning från 2012 cyklar 20 procent av befolkningen till jobb eller skola. I samma undersökning uppger 38 procent av befolkningen att de cyklar mer än de gjorde för fem år sedan.

I takt med att allt fler cyklar sker också fler olyckor. Statistik från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap visar att 3 500 cyklister varje år skadas så allvarligt att de måste vårdas på sjukhus i mer än ett dygn.

Tyvärr är jag inte förvånad över den statistiken. Cyklister är ofta än fara för sig själva och inte minst för fotgängare. När jag till exempel vandrar på Drottninggatan i Gävle får jag ständigt se upp för cyklister som i hög fart åker slalom mellan fotgängarna. När jag kör bil kan när som helst en cyklist, i regel svartklädd och utan fungerande lysen i höstmörkret, svänga in framför bilen när jag minst anar det.

Klassikern är övergångsställen. Cyklister förväntar sig att bilisterna ska stanna när de susar rakt över i hög fart. I själva verket ska cyklisten, enligt trafikreglerna, stanna och leda cykeln över övergångsstället.

En rad andra överträdelser kan leda till böter för cyklister. Problemet är att cyklisterna inte känner till de lagar som finns.

Eller så struntar de helt enkelt i dem, eftersom en cykel på något vis verkar ses som ett slags förlängda ben och inte ett fordon som omfattas av trafiklagstiftningen.

Ja, jag vet att jag låter som en grinig gammal gubbe, men jag kan inte låta bli. Som sagt. I grunden tycker jag om cyklister, men den i regel totala bristen för respekt för andra i trafiken är allt för farlig för att jag ska lyckas undvika att bli grinig.