Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cynismen på arbetslinjen

/
  • I

En ordlek fångar samhällsutvecklingen i Sverige. Välfärd har blivit ofärd, åtminstone i titeln till Kent Wernes reportagebok om vad han kallar ”livet längs arbetslinjen”. I ”Ofärdsland” berättar han om dem som har haft det svårt i Sverige under Reinfeldtåren.

Annons

Utanförskapet skulle brytas, lovade Alliansen när den kom till makten 2006. Men utanförskapet existerar fortfarande, och för dem som inte har lyckats lämna det har luften blivit svårare att andas under de gångna mandatperioderna. Syretillförseln har dragits ner.

Kent Werne reser runt i Sverige och pratar med dem som skulle drivas till att arbeta men som fortfarande ratas av arbetsmarknaden. Sjuka, lågutbildade, invandrare … Han berättar om hur tumskruvarna har dragits åt och hur välfärdens institutioner har strukturerats om från hjälpande händer till kontrollinstanser.

Samtalen med människor är förstås nödvändiga för att ge konkreta exempel till hur välfärdens förändringar har påverkat i vardagen, men ”Ofärdsland är som bäst när Werne höjer blicken och blottlägger de strukturer och den ideologi som ligger bakom besluten.

De kyliga, rationella kalkylerna på makronivå blir heta och kladdiga på mikronivå. En cynism finns inbyggd i systemet som bit för bit grävs fram av Kent Werne. Som den djupa cynismen i en arbetslinje – som i rättvisans namn också kan tillskrivas Stefan Löfven som har målsättningen full sysselsättning – som enligt rådande ekonomiska modell inte får vara för framgångsrik. Inflationsbekämpningen är viktigare än jobben, och arbetslösheten får inte understiga en viss procent för att inte inflationen ska drivas uppåt.

För den som följer med i samhällsjournalistiken ger ”Ofärdsland” inte några nyheter, egentligen, men åtminstone jag kvicknar till när jag läser om hur sjukfrånvaron började galoppera när rehabiliteringssystemet rasade samman under 1990-talskrisen. Många som föll mellan stolarna under de åren kunde aldrig resa sig igen. Kent Werne är bra på att illustrera hur sådana länkar hänger samman i en större kedja av orsak och verkan.

Den största förändringen under dessa år, som ligger ovanför alla konkreta förändringar i välfärdssystemen, är förskjutningen i ansvar från samhälle till individ. Samhällets problem formuleras om och hängs som en kvarnsten runt den enskildas hals. Individens ansvar för det egna livet kan rimligen inte sträcka sig så långt att det ingår att lösa samhällets strukturella problem. Vad säger man till de ungdomar som har kämpat sig och utbildat sig under många år med studieskulder och ändå inte får jobb? Att de flera år tidigare borde ha förutsett arbetsmarknadens förändringar?

Vad vill då arkitekterna bakom välfärdens förändringar? En hård tolkning är att de med berått mod vill vidga klyftorna i samhället, att de ser ett egenvärde i att klassamhället cementeras. En generösare tolkning är att de hyser en övertro till individen. Att de bedömer andra efter sin egen styrka. En intellektuell oförmåga att föreställa sig människor som är sjukare och svagare än vad de själva är.

Sådana här böcker riskerar att enbart predika för kören. Det är därför en sådan som Thomas Piketty har fått ett sådant genomslag, den franska ekonomen som med fakta och akademisk tyngd har gett lyster till debatten om ekonomiska klyftor. Kent Werne gör det för enkelt för sina motståndare att avfärda ”Ofärdsland” som en partsinlaga.

Annons